Uppföljningen förblir underlag för beslutsfattarna när regleringen förändras

I spalten Rakt på sak behandlar sakkunniga på Naturresursinstitutet (Luke) aktuella viltfrågor ur en vetenskaplig synvinkel.

Observationerna och fällningarna som jägarna rapporterar bildar kärnan i materialet som skötseln, nyttjandet och skyddet av viltstammarna i vårt land bygger på.

Naturresursinstitutet (Luke) har i uppgift att långsiktigt och jämförbart ta fram en situationsbild ur materialet. Samarbetet mellan jägarna, viltförvaltningen och forskningen är avgörande för att detta ska lyckas.

Under de senaste åren har det införts ändringar i bestämmelserna som dikterar den rättsliga ställningen och jaktmöjligheterna för flera arter. Det har därmed också blivit nödvändigt att fundera på konsekvenserna för hur uppföljningen är organiserad, hurdan information vi behöver i den nya situationen och vem som ska ta fram den.

Varför är uppföljningen viktig?

2025 ändrades vargens skyddsstatus i EU och arten överfördes från bilaga IV i naturdirektivet till bilaga V. Vargen förblev en skyddad art, men för medlemsländerna öppnade sig flexiblare möjligheter att reglera nyttjandet av arten som ett jaktbart vilt. Förutsatt förstås att den gynnsamma skyddsnivån inte äventyras.

Under samma år utvidgades också regleringen av de främmande arterna när minken infördes på EU:s lista över skadliga främmande arter. Med anledning av den här ändringen överfördes arten från jaktlagen till lagstiftningen om främmande arter. Det här stärkte våra skyldigheter att bekämpa arten och följa med den.

För bekämpningen av de främmande rovdjuren spelar jakten, observationerna och fällningsanmälningarna en viktig roll. Vi uppdaterar lägesbilden varje år och vart sjätte år rapporterar Finland till EU om verkställda bekämpningsåtgärder, artens utvecklingstrend och åtgärdernas effekter.

Vad innebär ändringarna i bestämmelserna för uppföljningen?

När ändringar införs i regleringen kan det påverka en arts rättsliga ställning och förutsättningarna för att utnyttja arten. Även ansvaret för uppföljningen kan bli omfördelat. Den planerade överföringen av uppföljningen av den vitkindade gåsen och storskarven från Finlands miljöcentral till Luke förutsätter att långa tidsserier, material och i bruk varande metoder förblir jämförbara.

Regleringen förändras men informationsbehoven kvarstår

Vid beslutsfattandet och rapporteringen av uppföljningsskyldigheterna behöver vi fortsättningsvis data om stammarnas storlek, utveckling, utbredning, fortplantning och regionala skillnader. Dessutom behöver vi uppskattningar av osäkerheten som informationen är behäftad med.

För vargens del behöver vi data om antalet familjeflockar och par, antalet individer, var reviren är belägna och det genetiska tillståndet. Dessutom tar vi fram prognoser för stammens utveckling. För de främmande arterna, som mårdhund och mink, behöver vi inte någon gynnsam skyddsnivå utan data om utrotning eller bekämpningen av spridningen.

I likhet med behovet av information kvarstår också arbetsfördelningen inom viltförvaltningen i stort sett oförändrad. Finlands viltcentral ansvarar för jaktens praxis, tillståndsförvaltningen och organiserandet av nätverken av frivilliga. Institutet tar fram oberoende forsknings- och uppföljningsdata som stöd för stamförvaltningen och beslutsfattandet. Jord- och skogsbruksministeriet svarar i sin tur för beredningen av författningar och styrningen av helheten.

I praktiken kan således ändringarna i lagstiftningen och uppdateringarna av förvaltningsplanerna snarare rubba förvaltningspraxis än kärnan i uppföljningsarbetet. Om en art överförs till en annan lag förändras rapporteringsskyldigheterna, begreppen, tidtabellerna och samarbetsstrukturerna. Om vi genom uppdateringarna av förvaltningsplanerna ökar antalet stamförvaltningsområden så ökar också behovet av regionalt framtaget material.

Långa tidsserier tål förändringar

För institutet utgör förenandet av två tidsintervall en avsevärd svårighet. Bestämmelser kan förändras hastigt, men uppföljningen bygger på tidsserier som sträcker sig över år och årtionden. När en arts rättsliga ställning förändras kan det innebära ändringar i syftet för uppföljningsinformationen, men det här eliminerar inte behovet av att följa med stammarna långsiktigt.

Långsiktigheten gynnas av att samma uppföljningsdata tjänar flera parallella syften; skydd, dimensionering av jakten, hålla skador under kontroll, bekämpa främmande arter och det offentliga samtalet.

När en arts status förändras kan det i det offentliga samtalet uppstå ett intryck av att också tillståndet för arten eller behovet av uppföljning undergår en förändring. Så är ofta dock inte fallet. En mildring av en arts skyddstatus eliminerar inte kravet på en gynnsam skyddsnivå. Att en art blir jaktbar innebär inte heller automatiskt en lättnad för jakten. Jaktbarheten kan innebära skarpt begränsad skyddsjakt, en skyldighet att göra fällningsanmälan och ett fortsatt behov av uppföljning.

Uppföljningen av viltstammarna utgör en stabil grund när lagar och bestämmelser förändras. Lagstiftningen fastställer spelreglerna för myndigheterna och jägarna, medan en kompetent verkställd uppföljning skapar regionala lägesbilder av arterna för beslutsfattarna. När en förändring inträffar för en arts rättsliga ställning blir det ännu viktigare att vi har ett långsiktigt, öppet och vetenskapligt hållbart informationsunderlag.