Skogsharens gåtfulla tillbakagång

Även om beståndet av skogshare varierar från år till år är trenden dyster: enligt snöspårsinventeringarna har beståndet halverats. Före 1990-talet verkade det som om populationen fluktuerade i 3–8 års cykler, vilka skulle ha varit förknippade med mullvadscyklerna på 3–4 år. Idag verkar cykliciteten ha försvunnit.

Många tror kanske att orsaken är de rikligare rovdjursstammarna. Så är dock inte fallet. Den mest betydande predatorn, räven, har enligt snöspårinventeringarna minskat i antal på samma sätt som skogsharen. Duvhöken och berguven kan ta skogsharar, men andelen hare i deras kost är mycket liten. Faktum är att även dessa arter har minskat under de senaste decennierna.

Norra barrskogsregionens art

Skogsharen är en av de däggdjursarter som är utmärkt anpassad till nordliga förhållanden. Utbredningsområdet omfattar norra barrskogs- och tundrazonen i Europa och Asien, från norra Europa till Japan. I Östersjöregionen förekommer den på alla stora öar. Söder om Baltikum sträcker sig den enhetliga utbredningen endast till två skogsområden i nordöstra Polen. I Europa finns dessutom en separat bergspopulation i Alperna. Skogshare förekommer naturligt också i Skottland och på Irland, och har planterats ut i England, Wales och på många närbelägna öar i Atlanten. Skogshararna i Alperna och på Brittiska öarna representerar andra underarter än vår Lepus timidus timidas.

Skogsharen har minskat inte bara här i Finland, utan även i Sverige, Alperna och på Brittiska öarna. I Alperna syns tillbakagången som en reträtt till högre höjder till följd av den globala uppvärmningen. I Storbritannien har utbredningen krympt söderifrån och i Nordirland har stammen minskat.

Varför är skogsharen på tillbakagång?

Vad är sambandet mellan tillbakagången i stora områden och den minskade utbredningen? En faktor har ansetts vara den globala uppvärmningen, som kan påverka skogsharen på många sätt. Dess vita och varma vinterpäls är en av de viktigaste egenskaperna för anpassning till vintern. Eftersom höstarna infaller senare, vårarna kommer tidigare och snöbrist blir allt vanligare fungerar inte skyddsfärgen längre. En viktig egenskap är också skogsharens stora bakfot, som gör att den rör sig snabbt i mjuk snö. Eftersom snötäcket minskar är fördelen inte till lika stor nytta i jaktsituationer som förr. Den främsta orsaken till minskningen är emellertid fältharen.

Fältharen har ökat

Fältharen är en sydlig art, som spred sig västerut från de sydöstra stäpperna efter istiden. Den nådde Centraleuropa tidigt, men till vårt land anlände den först under den medeltida värmeperioden. Under lilla istiden på 1600- och 1700-talen avstannade utbredningen, kanske drog sig beståndet tillbaka i sydostlig riktning, men när klimatet blev varmare igen under 1800-talet och framför allt i början av 1900-talet fortsatte spridningen i snabb takt. Utbredningen kan ha främjats av småskaliga utplanteringar i sydvästra Finland för drygt hundra år sedan.

Spridningen avtog eller upphörde under den kalla perioden i mitten av seklet, men sedan 1970-talet har fältharen åter spridit sig norrut, fyllt förekomstluckorna i inre Finland och blivit rikligare.

I södra Sverige uppvisar fältharens stam en liknande utveckling. Där inplanterades arten i slutet av 1800-talet. När stammen växte spred den sig till gränserna för den boreala zonen på några årtionden. Utbredningen var mer eller mindre stabil åren 1950–1990, men efter det påträffades fältharar på kort tid tiotals kilometer längre norrut.

I samband med utbredningen fylldes även de områden inom den etablerade zonen där fälthare tidigare saknades. Svenska forskare förmodar att den snabba expansionen av utbredningen var resultatet av flera milda vintrar.

Romarna tros ha planterat ut fälthare på Brittiska öarna för ett par tusen år sedan. På Irland planterades den emellertid ut först i slutet av 1800-talet. Där hade arten ingen nämnvärd framgång förrän under de senaste decennierna, och endast i Nordirland.

Orsakerna till tillbakagången

Skogsharens tillbakagång verkar vara relaterad till fältharen. Skogsharen har minskat i alla områden där fältharen har varit en naturlig nykomling eller en införd främmande art. I södra delarna av Sverige har skogsharen nästan försvunnit. Samma sak håller på att hända i Nordirland.

Även i vårt land sammanfaller skogsharens tillbakagång med fältharens framgång. Snöspårinventeringarna visar att under de 35 år som skogsharstammen har minskat har fältharstammen samtidigt 25-faldigats. Skogsharens tillbakagång är kraftigast i södra Finland.

Ekologisk konkurrens och korsning anses vara de främsta orsakerna. Arterna verkar vara ekologiskt mycket lika, vilket leder till att den mindre konkurrenskraftiga arten drar sig tillbaka över tid.

Livsmiljöer

I egenskap av en ursprunglig art i Norden är skogsharen helt klart en skogsbo. Den lever i varierande terräng i såväl barr-, bland- och lövskogar som i sumpmarker, vid kanterna av avverkningsområden och åkrar samt på stränderna till vattendrag. I Lappland förekommer den ända uppe på kalfjället.

Fältharen är ursprungligen en stäppart och har brett ut sig hos oss tack vare de livsmöjligheter som jordbruksmiljöerna erbjuder. I äldre litteratur nämns att arten inte påträffas i skogar. Idag är det annorlunda. Åtminstone enligt uppgifter från fälttrianglarna i södra Finland söker sig fältharar flera hundra meter in i grandominerade skogar, där snöspår efter skogshare däremot saknas.

Konkurrens mellan arterna

Trots den ekologiska likheten finns det också skillnader. Under vegetationsperioden äter båda arterna olika örtartade växter och gräs, och skogsharen betar även på lövfällande buskar och ris. Under vintersäsongen är tillgången på föda avgörande. Även då föredrar fältharen örter och gräs, som den gräver fram under snön. När snön är så djup att det inte går att gräva fram gräs får även fältharen nöja sig med nödmat, det vill säga skott på vedväxter.

Också skogsharen äter gräs på vintern, men är klart specialiserad på att äta skott och bark på träd, buskar och ris. Allt eftersom snölagret blir tjockare når den grenar högre och högre upp. Den äter regelbundet bark och skott från flera olika vedartade växtarter – alla vanliga lövträd och buskar, och i viss mån också barrträd – för att undvika att få i sig stora doser av växternas skadliga skyddsämnen. Den lider inte brist på tillgänglig föda.

Ingendera av hararterna försvarar revir, och på vintern kan det finnas gott om snöspår efter båda arterna vid utfodringsställen nära skogskanten. Individernas hemområden överlappar varandra, och flera individer kan röra sig och äta tillsammans eller i närheten av varandra. Däremot har man observerat att när arterna förekommer sida vid sida, söker skogsharen vintertid sina daglegor djupare in i skogen än när den förekommer ensam.

I barrskogsområden, där det inte finns fältharar, varierar storleken på skogsharens hemområde från cirka 70 till 300 hektar beroende på tillgången på föda. I Joensuus förortsområde var hemområdet ungefär hundra hektar, vilket även var fallet för fältharen. Där förekom också mycket korsning av arterna, eftersom hemområdena överlappade varandra.

Korsningar

Skogsharens och fältharens förmåga att korsa sig observerades i Sverige redan i början av förra seklet, strax efter inplanteringarna av fälthare. Också korsningarna är fortplantningsdugliga. I områden med samtidig förekomst parar sig skogsharens honor ofta med fältharshanar. Parning mellan hanar av skogshare och honor av fälthare är också möjliga, men sällsynta. Som en följd av detta hamnar generna från fälthare eller skogshare i arvsmassan hos den andra arten på ett mycket asymmetriskt sätt. I Sverige hade 15 procent av de genetiskt analyserade fälthararna gener från skogshare, medan däremot andelen skogshare som har gener från fälthare är mycket liten.

Varje gång en skogsharehona producerar korsningsavkomma förlorar den lokala populationen en ren kull. Således kan förändringar i utbredning och populationsstorlek vara en direkt konsekvens av övervägande enkelriktad korsning. När korsningarna senare parar sig med fältharar överförs skogsharens gener till fältharepopulationens genuppsättning. I områden där fälthare och skogshare har levt sida vid sida endast en kort tid är skogsharens gener vanligare i fältharens genuppsättning än i områden där de levde sida vid sida tidigare.

Det verkar som att fältharar som bär gener från skogshare har lägre duglighet än individer som bara bär på arttypiska gener. Detta innebär att skogsharens gener försvinner från fältharspopulationens genuppsättning under loppet av generationer efter att skogsharen försvunnit från det gemensamma området och det i huvudsak endast återstår fältharar.

Eftersom korsningen är asymmetrisk överförs fältharens gener inte nämnvärt till skogsharspopulationens genuppsättning. Korsning orsakar således inte en nedgång i skogsharens genetiska livskraft.

Mötet mellan arterna i de gemensamma områdena leder följaktligen till en undanträngande ekologisk konkurrens om resurser och framför allt till att avkomman från skogsharen försvagas i form av förlorade rena kullar. Klimatförändringarna gynnar fältharen, som även av den orsaken klarar sig allt längre norrut.

Författaren, Juha Tiainen, är extern sakkunnig och specialforskare (emeritus) vid Naturresursinstitutet och docent vid Helsingfors universitet (Lammi biologiska station)