Nordamerika: Jägarna är sjöfåglarnas väktare

Himlen är fylld med gäss. Våtmarkerna är fyllda med gräsänder. Vid kusten är vikarna fulla med dykänder. Sådana här syner är vanliga i Nordamerika, men utan samarbete och insatser av bekymrade jägare och naturvårdare hade de kunnat dö ut för årtionden sedan.

För ett drygt århundrade sedan gick det brant utför för flera arter och läget var kritiskt för sjöfåglarna. Men med hjälp av pionjärerna för skyddandet av sjöfåglar inleddes en ny era av ansvarstagande i början av 1900-talet. Arbetet ledde till en förnuftigt reglerad och vetenskaplig förvaltning av sjöfåglarna. Vilket gjorde det möjligt för de nordamerikanska gässen och änderna att trivas och blomstra trots svårigheterna i vår nutida värld.

– Jag är övertygad om att det var sjöfågeljägarnas vilja att skydda fåglarna som ledde till att tillståndet för sjöfåglarna inte är lika bedrövligt som för många andra nordamerikanska fågelarter, säger doktor Scott Petrie, chef för Delta Waterfowl i en nyskriven artikel av Kyle Wintersteen.

– I hundra år har fågeljägarna gång på gång stått inför svåra val och de har varje gång valt att ta ansvar.

När de europeiska invandrarna vällde in i Amerika på 1700- och 1800-talet inleddes en kommersiell jakt på sjöfågel i stor skala. Det var vanligt att skjuta med enorma hagelgevär (eller snarare smärre kanoner) som fällde dussinvis med fåglar med ett enda skott. Dessutom lockade man till sig sjöfåglar med utfodring och levande artfränder. Det var en effektiv jaktmetod som avkastade tunnvis med färskt andkött för den växande befolkningen.

Vid sekelskiftet 1900 gick det brant utför för många sjöfågelarter på grund av den kommersiella jakten och förlusterna av livsmiljöer. Men viltvårdens och viltskyddets föregångare vaknade upp och började jobba för en förändring. Jägarna insåg att de måste delta aktivt i förvaltningen av sjöfåglarna, och bildade därför skyddsgrupper, som organisationen Delta Waterfowl. Det fick regeringen att lyssna.

Lagstiftning och viltkunskap

Året 1900 blev det förbjudet att föra tjuvjagat vilt över en delstatsgräns och 1913 fick delstaterna befogenheter att fatta beslut om flyttfåglarna. Det gjorde slut på vårjakten och gav myndigheterna befogenheter att införa begränsningar i jakten. 1916 slöts ett avtal om de flyttande fåglarna mellan USA och Kanada, vilket befäste det formella samarbetet om skyddandet av jaktbara och icke jaktbara fåglar. Senare anslöt sig även Mexiko.

1934 års Migratory Bird Hunting Stamp Act skapade ett program som är bättre känt under namnet federal duck stamp. Jägarna blev då skyldiga att skaffa ett speciellt ”andmärke” och för intäkterna har man skaffat miljoner hektar livsviktiga livsmiljöer för sjöfåglarna. 1937 fick viltvården ytterligare en betydande inkomstkälla när tillverkningen av jaktgevär och jaktpatroner belades med en skatt.

Dessutom har oräkneliga våtmarker och häckningsmiljöer skyddats genom andra program. Samtidigt reglerades jakten på sjöfågel allt mer detaljerat och flera gammalmodiga jaktmetoder blev förbjudna.

Viltinformationen blir använd

Sedan 1974 har USA och Kanada gjort omfattande inventeringar av sjöfåglarna för att undersöka förhållandena i våtmarkerna på våren och storleken på den reproduktiva stammen på fastlandet. Inventeringarna bildar underlag för jakttiderna och begränsningarna.

Svindlande resultat

2022 uppgick den reproduktiva andpopulationen i Nordamerika till 34,2 miljoner. Sedan mitten av 90-talet har jägarna kunnat njuta av de längsta jaktsäsongerna och de största kvoterna som lagen någonsin har tillåtit.

Vägen har inte varit lätt, i synnerhet inte i början. Förändringar upplevs som besvärliga och det finns alltid folk som protersterar mot begränsningarna av de traditionella jaktmetoderna – senast kanske mot förbudet mot blyhagel vid sjöfågeljakt, i början av 90-talet. Men stämningarna har förändrats sedan dess och andjägarna ser framåt och ställer upp för att skydda fågelstammarna och vårda livsmiljöerna.

Jaktmöjligheter för kommande generationer

Andjakten har utvecklats i en viltvänligare riktning med betoning på förnuftiga metoder som inte överbelastar populationerna. Målet är inte längre att maximera bytet.

– Jägarna var de ursprungliga beskyddarna. Vid sekelskiftet 1900 inledde de rörelsen som vi känner den idag, uppger Petrie i artikeln om Delta Waterfowl.

– På den tiden fanns det knappt alls fågelbongare eller annat friluftsfolk. Jägarna insåg hoten mot sjöfåglarna och det övriga viltet, drev igenom lagändringar och satsade egna pengar för att de flyttande fåglarna skulle blomstra som de gör idag. Men det är vanligt att icke-jägare inte vill inse det här eller helt enkelt inte vet, men de fiffigaste gör det.

Och som grädde på moset vill jägarna att det ska fortsätta så här. På det viset får också kommande generationer njuta av de otroliga sjöfågelresurserna i Nordamerika, som jägarna har bidragit till att rädda.