Lodjurets brunst infaller i februari-mars. Då märks det annars tystlåtna och mjukt tassande djuret oftare än vanligt, när de trånande ropen hörs lång väg i den stilla vårvinternatten.

Lodjuren kommunicerar inte bara med ljud, utan också med doftsignaler. För att meddela sin närvaro lämnar lodjuren urinmarkeringar, vilket också sker under övriga årstider. Hanarna tvingas konkurrera om honorna med andra hanar, och kan under brunstperioden röra sig på ett avsevärt större område än annars. Slutligen är hanens roll i själva fortplantningsprocessen dock begränsad till att befrukta honan.

Lodjuret trivs i terräng med varierande topografi. Klippiga och steniga kullar är populära miljöer för daglegan och honan föder ofta sina ungar i skydd av ett flyttblock i en sluttning. Skyddet av en trädrot eller en fallen gran kan också duga för ändamålet.

Ungarna föds i maj eller början av juni, efter en drygt två månader lång dräktighetstid. Honan föder vanligen 1–3 ungar, men även kullar med fyra ungar påträffas då och då. Kullstorleken har samband med honans ålder; en honas första kull är mindre än genomsnittet. Ungarna väger vid födseln ett par hundra gram och är blinda under sina tre första levnadsveckor.

Den digivande honan måste upprätthålla sin mjölkproduktionsförmåga. För lodjurshonan, som inte likt varghonan har en hane som för föda till boet, går en betydande del av tiden åt till jakt. I detta skede rör sig honan endast i den närmaste terrängen kring boet, ofta endast på ett område av tio eller några tiotal kvadratkilometer.

Självständighetens utmaningar

Ännu på vintern är ungarnas födointag beroende av moderns förmåga att skaffa byte. Om modern dör på vintern löper ungarna stor risk att svälta ihjäl.

Lodjursungarna blir självständiga några veckor innan modern på våren börjar förbereda sig för att ta hand om sina nya ungar. Våren är den bästa årstiden att bli självständig, eftersom det i naturen finns nyfödd avkomma av bytesdjur och även större byten som är försvagade efter vintern.

Ett rikt artspektrum av byten

Lodjuret är en aktiv predator, som nöjer sig med kadaver endast i nödfall. Liksom andra kattdjur har lodjuret ett skarpt synsinne som fungerar bra i skymningen och i nattens mörker. Före synobservationen lokaliserar lodjuret bytets position med sina känsliga lukt- och hörselsinnen.

Lon överlåter de långa, uttröttande jakterna åt järven, istället överraskar den sitt byte med några långa språng. För att få resultat kan det krävas uthålligt lurpassande och väntande. Tålamodet utvecklas gradvis hos unga lodjur, genom försök och misstag.

Utöver klöv- och hardjur ingår bland annat hönsfåglar, räv och mårdhund i listan över bytesdjur. Av de rävar som var försedda med gps-sändare i mellersta Sverige blev hela 14 procent årligen dödade av lodjur.

Små och medelstora hjortdjur är populära bytesdjur, likaså hardjur. Av de vilda hjortdjuren i Finland är det framför allt rådjur och vitsvanshjort som blir lodjursbyte. Mer sporadiskt byte är dovhjort eller skogsren, som förekommer fåtaligt i Finland. Hjortdjurens andel av lodjurets byte påverkas förutom av artens stamtäthet av lodjurets kön. Den tredje faktorn är årstiden.

Det huvudsakliga bytet för lodjuren i östra och mellersta Finland är skogshare. I sydvästra Finland består bytet främst av rådjur, vitsvanshjort och fälthare. Om det finns rikligt med rådjur i lodjurets hemområde är det i allmänhet det viktigaste bytesdjuret.

Vintertid kan rådjur spela en större roll än sommartid. Till exempel i södra Norge var andelen rådjur av födan 80 procent vintertid, men på sommaren bara en tredjedel.

Årstiden och lodjurets kön avspeglas i bytesarterna

I renskötselområdet är renen ett viktigt bytesdjur för lodjuret. I Sverige ersätts skador på renar som orsakats av lodjur utifrån lodjursstammens riklighet, vilket har lett till betydande forskning om födans sammansättning och predationstakten hos de skandinaviska lodjuren. Antalet renar som dödades av lodjur under en viss tidsperiod varierade kraftigt mellan de 35 individer som ingick i en gps-uppföljning.

Skillnaderna hade samband både med lodjurets kön och med årstiden. Hanarna är större än honorna. Om det fanns många renar i hemområdet, dödade hanarna ett tiotal renar i månaden under sommaren, medan mängden för honornas del stannade vid ungefär en tredjedel av detta. På vintern var hanarnas takt något lägre än på sommaren, men honornas takt var på motsvarande sätt högre, så att skillnaden mellan könen blev mindre. Ensamlevande honor dödade både sommar och vinter renar något mindre ofta än honor med ungar. Flera lodjurshonor övergick under sommaren till att enbart fånga små bytesdjur även i ett område där det fanns rikligt med renar.

I det skandinaviska fjällområdet är den ren som blir byte för lodjur oftast en kalv. Även kalvarnas andel påverkas av lodjurets kön, eftersom andelen kalvar av bytet vintertid är större hos honorna än hos hanarna.

Vitsvanshjorten är i samma storleksklass som renen, och dess roll i vinterfödan för lodjur i sydvästra Finland är kopplad till lodjurets kön, eftersom magsäcksanalyser av fällda lodjur visar att hanarna använder mer hjort som föda än honorna.

Hemområdet mindre på sommaren än på vintern

Storleken på lodjurets hemområde är kopplad inte bara till dess kön, utan också till årstiden och storleken på bytesdjurens stammar. Lodjuren har inte revir, utan hemområden som delvis kan överlappa varandra. Detta gäller särskilt för hanar. I Finland har det konstaterats att honor som är släkt med varandra lever som grannar oftare än genomsnittet.

Hemområdena breder ut sig mot norr. I den polska Bialowiezaskogen i den europeiska lövskogszonen var honornas hemområden under våren och sommaren i genomsnitt endast 55 km², under hösten och vintern 94 km². Hanarna rör sig i allmänhet inom flera honors hemområden, och det fanns inte motsvarande klara årstidsskillnader i storleken på deras hemområden som hos honorna. Hanarnas vår- och sommarhemområden var i genomsnitt 143 km², höstens och vinterns 165 km².

Uppföljningar genom lodjurens hela fullvuxna liv visade att honornas hemområde var 133 km² och hanarnas 248 km². Grovt sett är lodjurens hemområden också i t.ex. Schweiz, Frankrike och Slovenien i den här storleksklassen, men i Skandinavien betydligt större; genomsnittet för fem olika forskningsområden är 300–560 km² för honor och 630–1 500 km² för hanar.

I europeisk skala konstaterades storleken på lodjurets hemområde vara starkt kopplad till förekomsten av bytesdjur, framför allt rådjur. En gles rådjursstam gör att i synnerhet hanarnas hemområden utvidgas.

Hanarna vandrar längre än honorna

De unga lodjurens vandringar från födelseområdet följde liknande mönster i de fyra skandinaviska forskningsområden där sammanlagt 120 sändarförsedda individer observerades. På det för däggdjur typiska sättet vandrade hanarna klart längre än honorna.

Hos hanarna var avståndet mellan det nya hemområdet och födelseområdet i genomsnitt 146 km, men hos honorna endast 47 km. Många unga honors hemområden var helt eller åtminstone delvis överlappande med moderns hemområde. Medan alla hanar vandrade bort från sitt födelseområde var det bara 65 procent av honorna som gjorde det. Detta förklarar det tidigare konstaterade släktskapet mellan honor som påträffas i samma område.

När det gäller vandringarna påminner lodjuret alltså om björnen, men avviker från vargen, eftersom hos vargarna söker sig även honorna bort från födelsereviret.

Flyr undan vargen?

Lodjurets enda naturliga fiende har traditionellt ansetts vara vargen. Vargen väger dubbelt så mycket som lodjuret och dess familjegrupper är större än lodjurets. Båda dessa stora rovdjur jagar små och medelstora hjortdjur. Man kunde förvänta sig fler tecken på konflikter mellan lodjur och varg till exempel i sydvästra Finland, där beståndet av båda rovdjursarterna är starkt. I och för sig kan lodjuret klättra upp i ett träd om det blir omringat av en flock vargar.

Det är svårt att föreställa sig att vargarnas motiv att döda lodjur i ett område med starkt bestånd av bytesdjur skulle vara så stort att de är beredda att riskera att få klössår av lodjurets vassa klor, vilka kan ta lång tid att läka till exempel hos jakthundar.

I mellersta Sverige har det observerats att lodjurets ungproduktion är lika stark inom vargflocksrevir som utanför. I Bialowiezaskogen i Polen konstaterades det att sändarförsedda lodjur och vargar inte reagerar nämnvärt på varandra.

Lodjuren kan orsakas större problem av järvarna, som har observerats följa efter lodjur i det skandinaviska fjällområdet och ta över deras byten.

---

Skribenten är besökande forskare vid Naturresursinstitutet.