Kråkfåglarna är effektiva boplundrare

Försöken med kameraövervakade konstbon avslöjar plundrarna. Även om flera rovdjur skulle besöka ett bo så visar bilderna vem som faktiskt tog äggen.

Den våtmarksekologiska gruppen vid Helsingfors universitet har redan i flera års tid studerat rovfåglarnas bopredation i varierande miljöer. Forskarna har placerat ut konstbon i jordbruksmiljöer där det finns fälthöns och i olika miljöer där det finns änder, från vattenbrynet och in i skogen. I boen lades ägg av uppfödda fasaner eller änder, och försöken gjordes i stor skala i Finland och på Jylland i Danmark. Materialet omfattar drygt 500 konstbon och ger en heltäckande bild av arterna som ägnar sig åt att plundra fågelbon. Resultaten är förstås inte jämförbara rakt av med predationen på naturbon.

Andelen kråkfåglar är avsevärd

Beträffande fälthönsbona uppgick kråkfåglarnas andel till 36 procent och för andfåglarnas del till 52 procent av plundringarna. I materialet som helhet stod kråkorna för merdelen av plundrandet (60 bon) och skatorna för 46 bon.

I lantbruksmiljö är det särskilt kråkorna och skatorna som utmärker sig som boplundrare. Vid försöken med fälthönsbon var kråkfåglarna särskilt begivna på bon mitt ute på åkrar. På kajornas konto landade ett enda bo, trots att det fanns gott om kajor där försöken gjordes.

I skogsmiljö nära våtmarker blev bon sällan plundrade. I skogen (inom gruppen kråkfåglar) stod nötskrikan för 10 plundrade bon och korpen för 7 bon.

Bland de övriga ofta observerade boplundrarna finner vi mårdhund (39 bon), räv (14 bon), mård (12 bon) och i Danmark även brun kärrhök (23 bon).

Flera besök vid samma bo

För kråkfåglarna verkade det vara typiskt att besöka bon flera gånger; uppenbarligen var det samma fågel som funnit boet som gjorde återbesök. Fåglarna återvände alltså till redan plundrade bon trots att där inte längre fanns ägg. Beteendet tyder på att kråkfåglarna ser efter om honan skulle ha lagt fler ägg. I synnerhet nötskrikorna kunde besöka bon som de funnit flera gånger, utan att ta äggen. Det hände att nötskrikor gömde bon de funnit genom att lägga mera material på äggen.

Här är det dock skäl att minnas att konstbona sannolikt inte blir lika väl gömda i terrängen som naturbon, vilket troligen ökar fåglarnas (de jagar ju med synen) utsikter att upptäcka konstbon. En annan faktor som ofta betraktas som en svaghet hos försöken med konstbon är att de saknar en hona som försvarar boet. I synnerhet de större fåglarna är kapabla att försvara sitt bo. Men konstbona efterliknar läget före ruvningen då äggen saknar honans skyddsfärg och försvar, och kan vara lätta att få syn på.

Kråkfåglarna gynnar rovdäggdjuren

I en miljö med flera olika rovdjur ökar riskerna för boplundring. Det händer nämligen ofta att kråkor, skator och nötskrikor spräcker äggen som de finner. Doften av de spräckta äggen verkar locka rovdäggdjur till sig. Enligt försöket hittade rovdäggdjuren oftare till bon med trasiga ägg än till bon där äggen stulits hela.

Oftast var det en mårdhund, räv eller mink som lät sig lockas av doften. I naturtillstånd kan alltså kråkfåglarnas boplundrande öka riskerna för boet och fågelhonan. Kråkfåglarna utgör ingen fara för fågelhonan, men rovdäggdjuren kan sluka både äggen och honan. I USA har forskare kunnat se att andhonor oftare överger boet om det finns äggskal kvar efter plundringen.

Vad kan viltvårdare lära sig av undersökningen?

Kråkfåglarnas boplundringar är ett hett samtalsämne. Men samtidigt riktas ett mottryck från EU-kommissionens håll eftersom kråkorna och skatorna blir färre. Dessutom minskar andfåglarna, vilket även det utgör ett allvarligt bekymmer. På fältet uppfattas kråkfåglarna ofta som framfusiga boplundrare, vilket ju inte heller väcker sympatier för dem.

När de öppna soptipparna försvinner samlas kråkfåglarna på andra ställen för att äta, bland annat i våtmarker. Men dispensansökningarna för att avhysa kråkfåglar verkar leda till motsättningar mellan fågelvänner och viltvårdare.