Klövdjur och snyltgäster
Trängsel på utfodringsplatserna

Det fanns tre forskningsområden; Kustö i Sankt Karins, Norrmark i Björneborg och Kiikala i Salo. Sammanlagt fanns det 26 utfodringsplatser. Vi fick drygt 43 000 bilder av däggdjur, vilket dels berättar om starka klövdjursstammar och dels om utfodringens betydelse för klövdjuren.

Rådjuren stod för nästan 53 procent av bilderna. Merparten av dem togs på Kustö där det finns gott om jordbruk (tabell).

I Norrmark och Kiikala var vitsvanshjorten den överlägset vanligaste besökaren. Arten föredrar av allt att döma bland- och barrskog.

Älgbilder fick vi mest av i Kiikala (ofta en ko med kalv), där det finns gott om områden med gles skog. Dovhjort förekom enbart i Norrmark.

I Kiikala fick vi dessutom en bild med fyra vildsvin!

Snyltgäster

Fältharen var en vanlig besökare på Kustö medan skogsharen var det i Kiikala. Räven var det vanligaste rovdjuret, med mårdhunden (ofta ett par) som tvåa. Dessutom blev det några bilder på grävling och mård. Lodjursbilder fick vi främst i Norrmark. I Kiikala fick vi dessutom fem vargbilder. Och i Norrmark fastnade en järv på bild!

Dessutom fångades många fåglar på bild. Gulsparvar och koltrastar, kråkfåglar och ringduvor var vanliga besökare vid utfodringarna. På Kustö besökte gräsänder och tranor utfodringarna medan sångsvanar gjorde det i Norrmark. Dessutom fångades ett par tjädrar på bild, liksom även några rovfåglar.

På Kustö var det vanligt med rådjur och fälthare på samma bild och i Kiikala älg och vitsvanshjort. Däremot fanns det en negativ korrelation mellan vitsvans- och rådjursbilderna; arterna verkade undvika varandra. I Norrmark besökte mårdhundar och vitsvanshjortar utfodringarna samtidigt utan att undvika varandra.

Vintervädret och månfasen påverkar

Under den stränga vintern 2021 fanns det fler bilder på rådjur, vitsvanshjort, fälthare och skogshare än under den milda och snölösa vintern 2020. Under den milda vintern besökte också mårdhundar och grävlingar utfodringar.

Rådjuren, vitsvanshjortarna och fälthararna besökte utfodringar främst efter årsskiftet medan älgarna gjorde det i november och mårdhundarna och grävlingarna i mars och april.

Drygt 80 procent av bilderna var tagna på natten, men av rådjur, dovhjort och räv fanns det en hel del bilder tagna på dagen. Av ekorrar fanns det enbart dagbilder.

Månfasen påverkade antalet bilder. I Kiikala, där det finns ett vargrevir, blev bara tre procent av älgbilderna tagna vid nymåne, men 38 procent vid fullmåne. På Kustö var däremot bara 8 % av älgbilderna tagna vid fullmåne och 18 % vid nymåne.

I Norrmark, där det finns mycket lodjur, verkade dovhjortarna undvika fullmåne och föredra nymåne.

Rävbilder fick vi mest vid fullmåne medan rävens bytesdjur, fältharen och skogsharen, då förekom allra minst på bild.

Kanske rör sig de stora bytesdjuren, som älgen, helst vid fullmåne för att kunna se rovdjuren medan de små bytesdjuren undviker ljusa nätter av fruktan för rovdjuren.

Foderkvaliteten

Medan undersökningen pågick forslade vi inalles drygt 33 000 kg foder till utfodringarna.

Merparten utgjordes av havre, som lockar rådjur, vitsvans och dovhjort. Älgarna lät sig lockas av morötter, sockerbetor och äppel.

Naturlig föda förekom knappt alls; enbart i Norrmark förde vi ut några balar hö. Det vore dock bra att bjuda djuren på naturligare föda, som hö eller lövruskor. Det skulle minska på snyltgästerna och därmed också risken för spridning av sjukdomar. En övergång till småskalig lockutfodring för jakt skulle tjäna samma syfte, liksom stödutfodring under stränga vintrar.