Epidemin i Loppi 2022 – hotas hjortdjurens hälsa av mjöldrygeförgiftning?

I Loppi har förgiftningsskador konstaterats på både älg och vitsvanshjort, lika mycket på båda arterna. Avlivade individer och sådana som har fångats på viltkameror har haft skador av varierande allvarlighetsgrad, varierande från missbildade öron till kallbrand i olika stadier i benen och klövarna. Somliga djur har till och med förlorat klövarna. I de allvarligaste fallen har djuren hankat sig fram sin sista tid på enbart benstumparna sedan samtliga småben i klövarna fallit bort. Överfört till människor hade smärtan och lidandet varit outhärdligt.

Förgiftningsdiagnosen har ställts utifrån typiska skador. I finländska laboratorier har mjöldrygegiftet ännu inte påvisats i djurprover. Giftet försvinner ur djurkroppen när exponeringen upphör.

Kalvarnas slaktvikt har minskat med en femtedel

I Loppi har jägarna varit förvånade över hur mycket slaktvikten på älg- och hjortkalvarna har minskat under de senaste åren. Fenomenet visar sig också i avskjutningsanmälningarna och sedan 2017 i de slaktvikter som har skrivits in i Oma riista.

På riksnivå ligger minskningen i slaktvikt på två procent. I Loppi jaktvårdsförenings område har älgkalvarnas slaktvikt under de två senaste åren varit 20 procent mindre än under de föregående tio åren. En likadan minskning på 20 procent i slaktvikt har skett för hjortarna under de senaste sex åren. För hjortens del har beräkningen gjorts i ett område där större delen av förgiftningsfallen i den här utredningen är dokumenterade.

Frågor som hänger i luften

Mjöldrygeepidemin är oerhört oroande för de berörda jägarna. Att döma av de allvarliga skadorna har exponeringen för giftet varit långvarig och kraftig, och mjöldrygan har funnits i födan på ett stort område. Exponeringen måste ha inträffat mellan juli och september eftersom de första skadade djuren avlivades i början av oktober.

Smittkällan är fortfarande okänd. Vi vet att kontaminerad fodersäd och sorteringsavfall kan orsaka förgiftning hos kor. Förorenad fodersäd ska betraktas som problemavfall. Havren som används som viltfoder i området håller handelskvalitet och bör vara fri från mjöldryga. Även faktumet att utfodringen inleds först i november utesluter utfodringsteorin.

Mjöldrygegiftet bildas i säden redan en vecka efter infektionen, men det är osannolikt att hjortdjuren skulle ha betat i den omfattningen på sädesåkrar att en kraftig förgiftning skulle ha uppstått. Dagens jordbruksmetoder minimerar mjöldrygeinfektionerna i säden, även om exponeringstrycket från vildväxande gräs utmed åkrarna skulle vara kraftigt. På odlingar äter älgarna axen på samtliga sädesslag, men av erfarenhet vet vi att sedan säden mognat äter älgarna nästan enbart havre.

Sitter giftet i de vildväxande gräsen?

Det sannolikaste alternativet är att hjortdjuren får i sig giftet från de vildväxande gräsarternas blomställningar och frön eftersom de på sommaren konsumerar sådana i stora kvantiteter. På åkerkanterna växer både odlade och vilda gräs, bland annat rajgräs och svingelarter. Dessa är väl lämpade för produktionen av mjöldrygegift, i synnerhet i kombination med långvarigt svalt och regnigt väder under blomningen.

Orsaken till att de insjuknade individerna har varit kalvar eller överåriga kan vara deras matvanor och svaga förmåga att neutralisera giftet. De äldre djuren utvecklar med åren en motståndskraft mot mögelgifter.

Svårt att förebygga – vi behöver mera kunskap

Det är svårt att förhindra mjöldrygeförgiftning hos vildlevande djur. De skadade djuren utgör bara toppen på isberget medan de lindrigare fallen förblir oupptäckta. Mjöldrygan gör att unga djur växer långsammare. Kanhända utgör dolda förgiftningar en bidragande orsak till de låga slaktvikterna hos kalvar.

Är sjukdomsutbrottet i Loppi det enda i sitt slag eller har problemet en större utbredning? Mjöldrygan har en så kraftig inverkan på våra hjortdjurs hälsa att frågan förtjänar en tvärvetenskaplig fortsatt utredning.

Vad är mjöldryga?

Mjöldrygan är en parasitsvamp som växer på säd och gräsväxter. Den synligaste formen är den mörka, hårda, böjda bildningen som kallas sklerotium.

På hösten faller sklerotierna, alltså mjöldrygorna, till marken och utvecklar på våren sporer som med vinden och regnet förs till andra växters blomställningar. I sitt inledande stadium syns infektionen som en klibbig vätska som lockar till sig insekter.

Vätskan innehåller en stor mängd sporer som följer med insekterna till andra blommande växter. Ju längre blomningen och pollineringen pågår, desto mer utsatta är växterna för infektion. Svalt och regnigt väder utgör en sådan förlängande faktor.

Vätskan utsöndras i ungefär en vecka och därefter börjar mjöldrygan utvecklas och producera gift. Efter fem veckor är sklerotiet fullt utvecklat. På säd kan mjöldrygorna bli 0,5 till 4 cm långa medan de på gräs blir väldigt små och är svåra att få syn på.

Allvarliga hälsoproblem för människor och djur

Giftproduktionen är beroende av flera faktorer, som mjöldrygestammen, mognadsgraden, värdväxten och miljön. Vid stadiet då mjöldrygan producerar vätska är gifthalterna låga, men de ökar efterhand som parasiten mognar.

Giftet får artärerna att dra ihop sig, vilket försvagar blod- och syretillförseln till händer, fötter och öron. Till symptomen hör också långsammare tillväxt, feber och kramper. Gifterna leder också till missfall och försvagar fertiliteten. Kronisk förgiftning leder till kallbrand i de yttersta delarna av kroppen, som öron, händer och fötter, vilket leder till en utdragen och smärtsam död.

Rapporterna om mjöldrygeförgiftningar hos hjortdjur är fåtaliga. Åren 1996 till 2004 rapporterades i nordvästra Norge om tio fall hos unga älgar och ett fall hos ett rådjur som hade lett till kallbrand. Hos oss upptäcks årligen ett fåtal fall hos unga älgar och vitsvanshjortar. Om de inhemska mjöldrygestammarnas förmåga att producera gift finns det dock inga färska data.