De stora rovdjuren: Både hett och kallt stoff
Debatten om jakten på de stora rovdjuren är livlig, men har de aktiva parterna de rätta verktygen för att nå förändringarna som de önskar sig? Och vilka konsekvenser skulle detta i såfall få?
Mången jägare har uttryckt en förståelig frustration över att den stamvårdande rovdjursjakten har blivit svårare och rent av gått i baklås. Somliga har offentligt sagt att de går i strejk och har uppmanat andra att göra likadant. I dagsläget tyder observationerna som har skrivits in i Lukes system Tassen och den geografiska fördelningen på att det i flera regioner faktiskt förekommer strejker, i synnerhet för vargens del.
I vår metod för att uppskatta storleken på rovdjurens stammar finns det ingen mekanism som skulle kunna ersätta observerandet i områdena som nu står tomma på grund av strejk. Möjligheterna att rita in revir och kullar på kartan bygger ju helt och hållet på observationer och prover; ett område utan sådan information blir tomt och utan siffror på stammens storlek.
Om observationsmaterialet krymper kommer vi sannolikt att tvingas leva med mindre exakta siffror än vi har haft under de föregående åren.
Måste hela verksamhetsmodellen stöpas om?
Rovdjurskontaktpersonerna står för lejonparten av rovdjursobservationerna i Tassen och det finns ingen annan resurs som kan ersätta detta frivilligarbete. Det är orealistiskt att tro att vi skulle kunna skaka fram en stor skara ersättande frivilliga att bygga observerandet på.
När känslorna går heta är det lätt hänt att vi glömmer bort att de bokförda observationerna utgör ett oumbärligt verktyg, dels för Finlands viltcentral för beslutsfattandet om de skadebaserade dispenserna och dels för polisens trygghetsbaserade behovsprövning när rovdjuren stryker kring husknutarna.
Situationen tvingar oss att tänka efter; hur ska vi skydda det värdefulla samarbetet mellan forskningen och jägarna, och inhämtningen av viltinformation från att bli tillståndspolitiska spelpjäser? Hur ska vi göra för att bevara motivationen hos de frivilliga utan att motivationen blir bunden till antalet jaktlicenser som beviljas? Informationsbehovet är ju inte bundet till om en art får jagas under vissa år eller inte.
Europa diskuterar vargens skyddsstatus – hur snart kan den förändras?
Våra nationella rättsinstanser formulerar vår rättspraxis i enlighet med naturdirektivet. Önskar vi oss förändringar bör vi alltså gå till källan, EU. Innan dess är våra nationellt vidtagna åtgärder tandlösa.
1995, när Finland gick med i EU, var vargen utanför renskötselområdet placerad i naturdirektivets bilaga IV. I teorin ska artförteckningen i bilagorna leva efterhand som läget förändras, men några ändringar i bilagorna har inte införts under vår medlemstid.
EU-kommissionen har nu öppnat diskussionen om en mildring av vargens skyddsnivå. Enligt kommissionens förslag ska vargen hädanefter klassas som ”skyddad” i stället för ”strikt skyddad” som den är i dagsläget.
Kommissionens förslag fortsätter nu till medlemsstaternas råd. Om fler än hälften av medlemsländerna stöder förslaget kan ändringsförslaget gå vidare till kommissionen för en ändring i Bernavtalet. Så vitt känt sammanträder denna i slutet av innevarande år.
Vi vet inte hur långvarig processen kommer att bli. Om bilageändringen för vargen godkänns kommer vi, enligt en försiktig uppskattning, att kunna vidta nationella åtgärder om ungefär två år.
Ändringar i bilagorna rubbar inte den gynnsamma skyddsnivån
Finland understöder en ändring av vargens skyddsstatus via en granskning av bilagorna i naturdirektivet. Enligt Jord- och skogsbruksministeriet försvagar vi inte direktivets huvudsyfte, att uppnå och bevara en gynnsam skyddsnivå, om vargen överförs från bilaga IV till bilaga V.
Här ska vi inte glömma att den gynnsamma skyddsnivån för vargen, som är förpliktande för medlemsländerna, inte är beroende av vilken bilaga vargen befinner sig i. Medlemsländerna ska rapportera vart sjätte år om den gynnsamma skyddsnivån är uppnådd eller inte uppnådd. 2025 ska samtliga medlemsländer i EU lämna in följande rapport om tillståndet för den gynnsamma skyddsnivån.
Luke uppmanar till sans och måtta
På EU-nivå befinner sig riktlinjerna för den stamvårdande förvaltningen i ett tillstånd av förändring. Nu om någonsin är det alltså viktigt att vi följer med hur rovdjursstammarna utvecklas så att vi inte är oförberedda när förändringar inträffar utan förmår omvärdera våra nationella möjligheter att agera.
De stora rovdjuren involverar många aktörer
Här i vårt land sköter vi rovdjuren genom ett samarbete mellan många aktörer.
Jord- och skogsbruksministeriet stakar ut riktlinjerna för rovdjurspolitiken och fattar besluten för förvaltningsplanerna. Ministeriet utfärdar också förordningar om när jakt är tillåtet. Ministeriet tar i sitt arbete hänsyn till internationella lagar och avtal, som exempelvis EU:s naturdirektiv.
Finlands viltcentral svarar för implementeringen av förvaltningsplanerna för de stora rovdjuren och beviljar utifrån de inlämnade ansökningarna dispenser för jakt. Viltcentralen samordnar nätverket av frivilliga kontaktpersoner för de stora rovdjuren och kontaktpersonerna skriver in rovdjursobservationerna i Tassen-systemet som sköts av Luke. Dessutom arbetar viltcentralen med att förebygga rovdjursskador genom rådgivning och material för rovdjursstängsel.
Naturresursinstitutet (Luke) följer med naturresurserna och bedriver forskning om dem för att utnyttjandet ska vara hållbart. Institutet följer med och bedriver forskning om hur rovdjuren utvecklas och sammanställer varje år siffror för stammarna. Institutet upprätthåller informationssystemet Tassen och stöder Finlands viltcentral i arbetet med att upprätthålla nätverket av rovdjurskontaktpersoner.
