Är guldschakalen ett hot?
Schakalen har betraktats som en kuvös för sjukdomar och en olycka för naturen. Myt eller sanning?
När guldschakalen dök upp i vårt land i fjol somras blev det ett väldigt hallå i massmedierna. Trots att Jord- och skogsbruksministeriet tidigare på våren hade föreslagit att guldschakalen skulle klassas som ett vilt så stödde inte riksdagens jord- och skogsbruksutskott förslaget och därför godkände riksdagen aldrig någon ändring i lagen. Eftersom en främmande art definieras som en art som människan har utplanterat eller infört medan en invandrad art har brett ut sig på egna ben, så hänfördes schakalen – eftersom den hade invandrat – trots ministeriets förslag till naturvårdslagen och fredades.
Bristen på insikt har sedermera fortsatt. Guldschakalen är ett strövande djur som nattetid obehindrat slinker genom städer och över huvudvägar. I Ungern vandrade en schakal med halsband drygt 200 km på ett par veckor. Inte ens Sankt Petersburg hindrar schakalen från att nå Finland. Schakalerna i vårt land har alltså inte blivit utplanterade utan har traskat hit till Finland på egna ben.
Rovdjuren påverkar varandra
Det är en missuppfattning att schakalen skulle bli ett tillskott ovanpå det befintliga rovdjurstrycket, som om dagens räv- och mårdhundspopulationer skulle kompletteras med en förskräcklig schakalpopulation. Undersökningar som har gjorts i andra länder visar att det knappast ändå går så här.
De olika rovdjursarterna påverkar varandra och effekterna kan få konsekvenser för bytesdjurens stammar. Alltså: vargen och schakalen, eller motsvarigheten vargen och kojoten (även kallad prärievarg) i Nordamerika, trivs inte med varandra i samma områden. Det har till och med hävdats att den tidigare vargförföljelsen i sydöstra Europa gav guldschakalerna tillfälle att bli fler och sprida sig. En tillräckligt stor vargstam i vårt land skulle alltså hindra schakalen från att sprida sig.
På motsvarande sätt vill inte räven dela marker med schakalen. I vargtrakterna i USA blir kojoterna färre medan rävarna blir fler. Om det inte fanns vargar skulle kojoterna bli fler medan rävarna blir färre. Konsekvenserna visar sig hos de här rovdjurens bytesdjur, som hjortar, harar och ekorrar; deras stammar växer eller minskar.
I Europa har liknande trender kunnat iakttas. Vargen begränsar guldschakalen. I Lettland har rävarna blivit färre i områdena med guldschakaler.
Insjöfinland en lämplig livsmiljö?
Här i vårt land kom de första observationerna av guldschakaler längre norrut; återstår att se om Insjöfinland blir en lämplig livsmiljö för arten. I Estland har arten etablerat sig inte bara vid havet utan också vid sjön Peipus. Schakalen beskattar fågellivet i våtmarkerna, men samtidigt verkar rävarna och mårdhundarna bli färre.
Även om guldschakalens föda till stor del består av små däggdjur och åtlar så står sannolikt också vitsvanskalvar och rådjurskid på menyn. Å andra sidan blir rävarna och mårdhundarna färre, vilket kan spara annat vilt.
Schakalen jagar också betande får och i synnerhet lamm, vilket betyder att behovet av rovdjursstängsel ökar inom schakalrevir.
Schakalen hämtar inga nya sjukdomar eller parasiter
Enligt ett annat skräckscenario skulle guldschakalen fungera som en sjukdomsdepå och sprida nya patogener, det vill säga smittämnen, och parasiter till vårt land. En omfattande sammanfattning av forskningsläget visade dock att guldschakalen håller sig med samma parasitfauna som de övriga hunddjuren.
Guldschakalen hämtar med andra ord ingenting till landet som inte redan finns här eller som de övriga hunddjuren inte skulle kunna införa. Påståendet att schakalen med sina tassar skulle kunna införa afrikansk svinpest i landet är teoretiskt. Lika väl skulle de övriga och mycket vanligare hunddjuren kunna transportera smittan, för att inte tala om människan!
Totala antalet rovdjur avgör sjukdomsläget
För de mest fruktade sjukdomarna som sprids med hunddjur, som rabies och ekinokocker, är populationstätheten hos de främsta värdarterna avgörande. I större delen av vårt land räcker inte rävstammens täthet till för att överskrida det kritiska täthetströskelvärdet för att rabies ska sprida sig och bevaras. Tillsammans överskrider räven och mårdhunden dock det här tröskelvärdet.
Som vi i det föregående konstaterade så kommer guldschakalen knappast att öka rovdjurens totala täthet eftersom rävarna och mårdhundarna troligen blir färre när schakalerna blir fler. Med säkerhet går det inte att ge någon prognos för situationen, men det kan till och med gå så, att den totala rovdjursstammen, som är avgörande för spridningen av sjukdomar och parasiter, inte alls växer. I så fall inträffar ingen större förändring i riskerna för sjukdomar och parasiter.
Borde räknas som vilt
Oavsett guldschakalen så växer primärproduktionen i vårt land efter hand som klimatet blir varmare. Det här kommer bland annat visa sig i en ökning bland hundrovdjuren, vilket ökar riskerna för att sjukdomar och parasiter ska sprida sig.
Guldschakalen borde alltså klassas som ett vilt för att vi ska kunna förvalta stammen förnuftigt – och jakten.
Granska viltkamerabilderna uppmärksamt!
Den första observationen av en guldschakal i vårt land gjordes i Rautavaara i Norra Savolax i juli 2019. Sedermera har det framkommit att det finns viltkamerabilder tagna i januari samma år i Reisjärvi i Norra Österbotten. Och i vårvintras publicerades viltkamerabilder av en guldschakal tagna nära Kajana sommaren 2018. Det gäller alltså att studera viltkamerabilderna noggrant och anmäla misstänkta fall till Naturresursinstitutet och Finlands viltcentral, som hjälper med artbestämningen. Nya observationer kommer utan tvivel att göras!
