Viltstammarna väcker debatt

Än en gång går viltdebattens vågor höga, vilket är bara bra, tycker jag. Om viltet inte hade något värde skulle ingen heller vara intresserad!

Tidvis verkar helhetsbilden ändå fördunklas och i debatten hörs röster som hävdar att jägarna skulle vara ansvarslösa och inte vårda viltet.

När jag som jägare betraktar hur viltstammarna har utvecklats ser jag en avsevärd förändring. På 80-talet jagade jag hare på vintrarna och såg ibland spår efter räv. Där jag jagade var mårdspår en sällsynthet, för att inte tala om de stora rovdjuren. På hösten jagade jag and och älg, men skogshönsen var så fåtaliga att det var en Händelse att skjuta en orre.

Numera är läget, åtminstone här i södra Finland, ett helt annat. Duvjakten har blivit förhöstens höjdpunkt och vi har kunnat förlänga jakttiden på skogshönsen. På sjöfågelkanten mår gräsanden fint och vi stärker de försvagade arterna genom att iståndsätta miljöer och fånga främmande rovdjur. De stora rovdjuren har återvänt till nästan hela landet och på sina håll vimlar det av hjortdjur, även om självaste älgen har minskat här och där. Skogshararna har tyvärr blivit färre, men fältharar finns det desto fler av.

Jag tror på en ljusnande framtid bara vi fortsätter att tillsammans och hållbart vårda viltstammarna och hålla skadorna under kontroll. Här behövs vi allihop; jägarna för att jaga och samla in viltdata, forskarna för att göra ännu exaktare uppskattningar och prognoser, och markägarna för att handha jakträtterna.

Låt oss inte heller glömma den stora allmänheten. Den avgör om vår verksamhet är acceptabel och väljer de politiska beslutsfattarna som skriver lagarna. Vid behov avgör rättsväsendet sedan om det hela avlöpte som det skulle.

Trots den livliga debatten anser jag att läget som helhet betraktat är gott. I viltet har vi en fin, förnybar naturresurs, både för jägarna och alla andra naturvänner. Därför ska vi satsa på att sköta viltet tillsammans. Av kärlek till viltet.