Varför jagar du?

Historiskt sett har jakten varit nödvändig för människans överlevnad. Även i nutid har jakten en koppling till näringslivet genom regleringen av djurstammarna och skyddandet av husdjuren. Men för en majoritet är jakten inte en nödvändighet utan ett kärt intresse. Så varför jaga? Vad får en människa att använda sin begränsade fritid till att ströva i skogen med ett gevär i händerna?

Jag ställde frågan till några jägare i den yngre generationen. Samtliga är stadsbor med föräldrar som inte jagar. De hade hittat till jakten i vuxen ålder utan några jaktliga familjetraditioner. Vad är det som år efter år får dem att söka sig till jakten? Jag fann sex svar på frågan. 

Kontakten med naturen framträdde som ett grundläggande tema. För att finna livet som du vill ha måste du bli ett med naturen och kunna läsa naturens språk.  Den som promenerar är en åskådare medan den som jagar måste ta sig fram med öppna sinnen och kontinuerligt spana efter olika ljud, terrängformer och rörelse. Måste ingå i naturen. Efter ett par tysta och orörliga timmar på passet är upplevelsen meditativ – naturen har accepterat dig som en del av sig, och fåglarna och gnagarna rör sig obekymrat runt omkring dig. Jakten leder dig djupt in i naturen – till stunder och ställen som du aldrig annars skulle uppleva. 

Ett prima jaktsällskap är likaså avgörande. Där fäster man sig inte vid vad kamraterna jobbar med i det civila utan envar löser in sin plats med sina meriter som jägare. Att tillsammans jobba för ett gemensamt mål, framgångarna och motgångarna, och de gemensamma måltiderna och nätterna i skogen skapar en djup sammanhållning. När jaktkamraterna efter en lång dag samlas för att äta och fira dagens jakt så är den delade glädjen och den starka samhörigheten påtagliga. 

Man kan inte heller påstå att inte själva jagandet skulle ha en dragningskraft. När jägaren har lyckats läsa naturens tecken rätt och viltet närmar sig siktet, då skärps sinnena, adrenalinet pumpar och närvaron är total. Världen runt omkring försvinner och kvar finns bara jaget och bytet. I den stunden har jägaren kontakt med sin inneboende uråldriga jägarinstinkt. 

Dessutom är jakten en syssla där man ständigt lär sig och utvecklas. För den som i början strövade i skogen blind och döv är det en oerhörd upplevelse att börja förstå naturen och var de olika viltarterna har sin gång. Samtidigt innebär varje ny art en omstart från ruta ett. Att jaga tjäder är någonting alldeles annat än att jaga rådjur. Tillsammans med en jägarkollega som bor på orten och har decenniers erfarenhet kan man i de nya jaktmarkerna skapa sig en förståelse för hur de olika arterna beter sig i den här trakten. 

När det kommer till kritan är jakten det mest etiska sättet att konsumera kött. I stället för att plocka en maskinellt plockad och vacuumförpackad höna uppfödd i bur ur frysdisken har djuret som du har fällt fått leva i frihet i naturen. Jägaren kan överblicka hela processen ända fram till tallriken, vilket ofta väcker ett kulinariskt intresse. Efter hand som frysen fylls på känns det fint att kunna bjuda sina vänner på bästa tänkbara middag, lagad på egenhändigt jagat kvalitetskött. 

Slutligen finns det också någonting nästan heligt närvarande i jakten. En av mina vänner medgav att han inte var det minsta troende, men att jakten hade blivit som en nästan religiös ritual i hans liv:  

– Det är som en helig rit; vi åker och jagar, och hoppas att Tapio ska skänka oss lycka. 

När skogens gudar visar sin välvilja respekterar vi bytet och offrar en liten sup åt Tapio som tack. Vi står i förbindelse med mänsklighetens uråldriga traditioner och själva fundamentet för att vara människa. Vi äter inte för att överleva utan befinner oss överraskande nära levnadssättet som rådde här i landet under förflutna årtusenden. Människan var ödmjuk inför naturen, som var så mycket större än hon själv. Vi utförde våra riter för att hedra naturen, som ett element i livets heliga kretslopp.