Svårigheten med att förvalta både skogen och älgen

Finlands skogscentral publicerade de nedslående resultaten av en kvalitetskontroll som hade gjorts i första gallringar i Mellersta Finland. Över hälften av objekten hade gallrats i strid med skogslagen och var för glesa, och inte ett enda av dem uppfyllde rekommendationerna för god skogsvård. För skogsägarna innebär det här betydande produktionsförluster under beståndets omloppstid. 

Skogsägarna har högljutt debatterat älgskadorna i skogen. Varje skada är självfallet förarglig, men glömmer vi någonting som är viktigare? I exempelvis Norra Savolax ersattes i fjol älgskador, inklusive värderingskostnaderna, för cirka 25 000 euro. Vid samma tid fanns det cirka 65 000 ha försenade plantskogsskötselobjekt och ca 80 000 ha försenade första gallringar. Dessutom blev Kemera-stöd för cirka 20 miljoner euro oanvända. Vore det alltså klokare att i fortsättningen koncentrera sig på plantskogsskötseln och första gallringarna i rådgivningen till skogsägarna? Om vi vill öka virkesproduktionen och kolbindningen. 

Älgstammen i vårt land har halverats sedan millennieskiftet, men läget varierar förstås i olika delar av landet. Älgskadorna har ändå inte minskat i samma proportioner eftersom andelen odlad tall har minskat och vinterbetena koncentrerar sig till allt färre objekt. Samtidigt har de stora rovdjuren blivit fler. Vi kan alltså på goda grunder fråga oss om ekvationen går ihop! 

Det finns ett behov av att utveckla förvaltningen så, att den omfattar flera arter, där älgstammen ingår i förvaltningen av de stora rovdjuren. Detta ingår samtidigt i den hållbara jakten; efter hand som älgarna blir färre så försvagas ju jaktföreningarnas verksamhetsförutsättningar. Jaktföreningarna utgör en betydelsefull komponent i landsbygdskulturen och vi behöver dem också i framtiden, både för viltförvaltningen och skötseln av många andra samhälleliga funktioner.