Kan jv-föreningarna ompröva sina strejkbeslut?
Ett tiotal jaktvårdsföreningar har sagt upp sitt avtal med polisen om storviltsassistans. Det här har hänt i synnerhet i östra Finland. Kärnan i strejkandet verkar vara HFD:s negativa beslut om licenser för stora rovdjur. Esbo-Grankulla jvf utgör här ett undantag. Där upphörde storviltsassistansen (SRVA) eftersom föreningen skulle bli tvungen att betala 170 euro till samkommunen för varje trafikdödat djur på grund av en ändring i praxis på soptippen.
En jaktvårdsförening har flera allmännyttiga och samhällsnyttiga uppdrag och SRVA hör till de viktigaste. Även om det inte sägs rent ut i viltförvaltningslagen så är detta inskrivet i motiveringarna till lagen för bland annat en jv-förenings experttjänster. SRVA hör dessutom till grunderna för statsbidraget. Dessutom tillfaller äganderätten till ett trafikdödat hjortdjur eller vildsvin jv-föreningen på orten.
Även om jägarna har blivit hårt prövade av vår högsta uttolkare av lagen så frågar man sig om strejkandet är den rätta vägen att vandra. SRVA utgör absolut ett av våra bästa varumärken när det gäller att motivera vår förvaltningsstruktur som bygger på jakt och frivillig verksamhet. Vi ska inte heller glömma djurskyddsaspekten – inga andra än jägarna har kunnandet som krävs för att spåra och avliva skadade djur. Om vi dessutom betänker att strejkandet inte ens har rubbat HFD:s inställning till licenserna för stora rovdjur så hoppas jag att svaret på frågan som jag ställde i rubriken är ett JA.
I år väljer vi igen förtroendepersoner till de olika nivåerna i viltförvaltningens organisation. Kvinnornas andel av dem som skriver jägarexamen utgör ungefär en tredjedel i landet som helhet och i Lappland bortåt hälften. Det är av största vikt att vi förmår engagera damerna på alla nivåer i förvaltningen. Det är ju precis vad organisationen i sin nuvarande form har ett skriande behov av!
