Gubbtalko

Kolumn
Jukka Bisi filosofie doktor, gör en utredning för jord- och skogsbruksministeriet om jv-föreningarna.
Publicerad8.3.2022

I somras deltog jag i jaktvårdsföreningens talko på skjutbanan. Städning, byggande och målande stod på programmet. Till talkot infann sig ett halvdussin gamlingar och en grabb med sin farfar. Och jag undrade varför vi talkojobbare var män i synnerligen mogen ålder. Nu vet jag!

I november i höstas inledde jag på jord- och skogsbruksministeriet ett projekt om jaktvårdsföreningar. Uppdraget var omfattande, men går att sammanfatta i två ord: lägesbild och utvecklingsförslag. 

Jag började med att samla fakta om förändringen som jvf:arnas verksamhetsmiljö befinner sig i, identifiera smärtpunkterna i verksamheten, förväntningarna och framtidsutsikterna.

En uppsättning material fick jag från viltkoncernens strategidagar med nästan hundra deltagare, en annan genom att intervjua 16 personer i viltförvaltningens intressegrupper, och det viktigaste, drygt 100 jv-föreningar, de verkliga experterna på jobbet. Dessutom har jag grävt i statistik och prognoser.

Svaren är sammanställda. Nu vet jag varför vi talkojobbare var grånande gubbar.

Flyttningen från landsbygden började redan på 60-talet. I östra och norra Finland, men också i många landsbygdskommuner i Mellersta Finland och Södra Savolax, bor ungefär hälften av jvf-medlemmarna i stan. Jag fick nästan hicka när jag i statistiken såg åldersstrukturen hos jägarna på landsbygden. De unga jägarna kan räknas i tiotal och pensionärerna i hundratal. Men om det knappt alls föds några barn i kommunen och ingen flyttar tillbaka så blir det ju så här.

Den andra sidan av slanten ser vi i städerna och deras kranskommuner. I Rovaniemi, Uleåborg, Tammerfors, Helsingfors och Esbo bor det mellan tio och femton tusen jägare. Där finns proportionellt sett fler unga jägare än gubbar. Det här gäller inte bara för jägarna utan hela befolkningen.

Disproportionen mellan boendeorten och åldersstrukturen visar sig över hela linjen och genom hela samhället. Även i jvf-arbetet. På landsbygden är det svårt att hitta folk som producerar tjänsterna medan det i städernas trängsel finns mer än nog av folk som behöver dem. Mellan ytterligheterna finns det visserligen också kommuner med framtidstro.

Föreningarna illustrerar också hur byråkratin har vuxit, hur attityderna har drivits till sin spets och hur förvaltningen av de växande stammarna med klövvilt blir en börda. Ovanpå allt detta kommer vargen med sin förvaltning – som polariserar, politiserar och höjer blodtrycket.

Trots allt detta fortsätter jv-föreningarna att sköta storviltsassistansen, de lagstadgade skjutproven, skadebesiktningarna, utbildningarna på orten, koordineringen av inventeringarna och så vidare. Cirka 40 000 frivilliga aktiva i 282 jv-föreningar sköter om tjänsterna för jägarna, intressegrupperna och det övriga samhället.

Enligt materialet behöver jv-föreningarna mera stöd och resurser. Väldigt många som håller hjulen rullande anser att ansvaret och förväntningarna på förvaltningen ökar medan verksamhetsmiljön försvåras. Därför behövs det ett professionellare grepp och ersättning för jobbet. Jakten och behovet av jaktlig förvaltning minskar inte utan ökar.

Det här var en försmak. Utredningen blir färdig i mars – jag återkommer!