Gör en värdefull anteckning i Oma riista!

Kolumn
Janne Pitkänen, Specialsakkunnig, Jord- och skogsbruksministeriet, Naturresursavdelningen, Enheten för vilt och fiske
Publicerad11.7.2025

Nuförtiden kan också enstaka observationer och fällningsanteckningar vara överraskande värdefulla. Utan den här informationen skulle både viltstammarna och jakten vara hotade. 

I dagsläget understryks vårt behov av vara säkra på att vi jägare skördar viltstammarnas avkastning hållbart. Därför behöver vi viltdata. 

Men informationen om viltet trillar inte gratis ner från himlen. I ett vidsträckt land som vårt vore det omöjligt att heltäckande följa med viltstammarna med avlönat folk. Här i Finland har vi därför för länge sedan utvecklat ett system där jägarna själva räknar viltet för forskningen och uppföljningen av stammarna. Många betraktar det här som en givande del av jaktintresset som fördjupar jägarens kunskaper och färdigheter. 

Jägarna bör därför alltid anteckna fällningarna i loggen i Oma riista. Det går utmärkt att anteckna sina observationer i Oma riista också utanför jaktsäsongen och de egna jaktmarkerna. För egen del hände det i våras när jag var ute och joggade att jag antecknade ett bläsandspar i en våtmark. 

Värdet på enstaka observationer blir mångfalt större när samtliga jägares observationer förenas till ett landsomfattande material och förvandlas till viltdata. Då klarnar helhetsbilden!

Om vi har heltäckande observationer och fällningsdata så kan vi tillförlitligt avgöra hur stor del av stammen som vi kan fälla utan att behöva oroa oss. Om det däremot råder brist på viltdata så blir vi allt oftare tvungna att begränsa jakten för säkerhets skull. 

Om helhetsbilden visar att en viltstam håller på att kollapsa – att vi de facto håller på och äter upp sättpotäterna – så gynnar det jägarna att vi inför begränsningar i tid. Bara på det sättet kan vi vara säkra på att en art förblir jaktbar också i fortsättningen. 

Dina viltobservationer och fällningsdata är alltså guld värda. Allra mest för jägarna själva. För att vi inte längre ska bli tvungna till totalfredningar som varar i åratal – eller i decennier – och för att vi ska kunna överlämna viltstammarna åt kommande generationer i bättre skick än vi fick dem.