Ett digitalt steg framåt eller bakåt?

Världen förändras och jaktkulturen med den. Ingen behöver längre annonsera i tidningen efter sin hund eftersom varje jägare har koll på hunden med pejlen och telefonen. Dagens jägare står med en hel drös intelligenta manicker och tekniska mirakel, och nya hittas på nästan dagligen. Har jakten, som alltid har varit naturnära, blivit allt för beroende av modern teknik? Går det ens att jaga utan?

Jag medger att tekniken underlättar jakten på många sätt och vis. Det är lätt för jägarna att hålla kontakt med varandra, det går snabbare att hitta ett skadat djur, det finns mörkersikten och kartan har man i fickan. Det är snudd på omöjligt att delta i en älgjakt utan smarttelefon och pejllicens. Men det är utan tvekan nyttigt och bra att samtliga jaktdeltagare ser varandra och hundarna på kartan. Steget från spjut till skjutvapen kan väl betecknas både som ett steg framåt och ett steg bakåt i jakthistorien eftersom de nya metoderna erövrar terräng på de traditionella metodernas bekostnad.

Tekniken kan till och med göra jakten för lätt och därför har begränsningar införts för somliga hjälpmedel. Det är ju, för att ge ett exempel, förbjudet att jaga med drönare. Om alla metoder vore tillåtna skulle väl jakten inte längre vara jakt utan enbart ett effektivt sätt att döda.

Till mina egna mest minnesvärda upplevelser hör dagarna då jag har traskat en mil i snöslask och väntat i timmar på passet.

Vilket är alltså viktigare för jakten; bytets storlek och mängd eller själva jakten med spänning, upplevelser och minnen?

Lyckligtvis finns det fortfarande jaktformer som inte behöver digitaliseras!