De sociala mediernas jägargeneration
Nuförtiden verkar det vara bättre med tio fåglar i ränseln än i skogen, för allt fler jägare klistrar upp sina fällningar på Instagram och Facebook. När jaktåret har börjat svämmar internätet över av bilder på fällningar, men många känner sig stressade av det här, av kraven på att ”lyckas”.
Jag skulle gärna tala enbart gott om de sociala medierna (ofta kallade some) eftersom de ju är ett praktiskt verktyg för att göra positiv reklam för jakten. I Facebook-grupperna pågår ju inte bara skryt och påhopp utan också en hel del konstruktiva och uppmuntrande samtal om jakten. Och på Instagram delar folk med sig av sina fina stunder. För många nybörjare utgör de här medierna en källa till inspiration och motivation för jaktintresset. Ändå har jag en känsla av att (och ofta verkar det också så) medierna för många har blivit en kanal där man romantiserar fällandet av vilt och rentav idealiserar det, och betraktar fällandet som det allra viktigaste med jagandet. Här lurar alltså det största felet med PR:n och reklamen för jakten! Ju fler fällningar och ju större horn, desto bättre!
Som jag ser det vore det viktigare när vi gör PR och reklam för jakten att visa en helhetsbild med allt som ingår i jagandet; skytteträningen, hundutbildningen, viltutfodringen och mycket mer. Det är dubbelmoral att säga till folk som inte jagar att jakten inte enbart handlar om att fälla vilt utan också om att vårda viltet och respektera naturen, om fällningarna ändå är det enda synliga syftet.
Jakten har redan under en längre tid befunnit sig i en korseld, både politiskt och bland allmänheten. Som jag ser det borde vi vårda bilden som vi skapar av jakten i stället för att ställa den i en gråzon. Det förvånar mig inte alls att många som ogillar jakt har fått uppfattningen att jägarna är mordlystna djurdräpare eftersom vi envisas med att lägga ut bilder av döda djur på nätet, i stället för att variera bildflödet med viltvård och strövande i skogen utan fällningar. Och eftersom det bekymrar mig att jägare är så besatta av fällningar så finns det säkerligen många andra som också är det. En jaktdag är ju inte misslyckad om man inte skulle se skymten av några djur. Jag önskar därför, både nu och för framtiden, att vi på jaktkontona skulle få se mera äkta vara om personlig tillväxt och mognad, och inte bara krutdoftande stunder!
Jag är en numera Helsingforsboende 20-årig jägare och hundmänniska med rötterna i Suomussalmi i Kajanaland. Jag jagar mångsidigt alla slags vilt, men på höstarna mest älg och mindre klövdjur.
