Beslutsfattandet får inte bygga på tyckande

I år har debatten om den lämpligaste storleken på viltstammarna varit ännu livligare än vanligt. Det vore dock önskvärt att inläggen skulle bygga på fakta, men alltför ofta verkar det vara grundlöst tyckande som dominerar. Somliga tycker att det finns för mycket vilt medan andra tycker att det finns för lite.

Vi har länge försökt styra jakten till arter som tål eller kräver beskattning. För att lyckas med detta behöver vi tillförlitlig information om antalet djur och hur stammarna utveckas. Det här arbetet – uppskattningen – gör vi tillsammans. Jägarna och andra naturvänner samlar in observationer och forskarna förädlar informationen.

Därefter dimensionerar viltförvaltningen avskjutningen enligt önskvärd utveckling, med rekommendationer och jaktlicenser. Dessutom ska allt detta göras inom lagens råmärken och enligt rådande juridisk praxis.

Dessutom ska systemet för tillförlitliga uppskattningar fungera även under rådande besvärliga situation där vi knappt alls (för att ge ett exempel) har kunnat bevilja dispenser för stora rovdjur. Licensbesluten kan inte heller i fortsättningen bygga på tyckande utan på vetenskapliga fakta. Vi behöver samarbete för att uppskattningarna ska förbli tillförlitliga och dispenserna som beviljas ska hålla för en behandling i domstol.

Vi kan inte nog understryka värdet av att observationer blir antecknade, oavsett art. Jag önskar därför att sådana mängder observationer skulle bli antecknade att vi skulle få ett ännu bättre grepp om sådant som hjortdjurens toppar och vågdalar. Om vi kunde förutse när en stams uppgång eller nedgång upphör så kunde vi träffsäkrare än hittills förutsäga behovet av licenser och åstadkomma en jämnare nivå på stammarna utan väldiga kast.

Om vi däremot inte får in tillräckligt med viltobservationer så ökar osäkerheten i uppskattningarna och det blir ännu svårare att lyckas med förvaltningen och beviljandet av licenser.