Även haren har förändrats
När vi talar om haren så handlar det inte längre nödvändigtvis om skogsharen. I mina ungdomsår, när jag inledde min jägarbana, var haren uttryckligen en skogshare. Numera är det stora flertalet av hararna som blir fällda fältharar – åtminstone i öppna jordbrukslandskap.
Kraftiga variationer hör till harstammarnas natur, på grund av sjukdomar och rovdjur. Vissa år verkar det finnas en hare i var och varannan buske medan det under andra år är tyst och stilla på utfodringsplatserna och inte ens en kunnig harhund får upp något spår.
Skogshararna blir allt färre och fälthararna allt fler, och detta torde bero på förändringarna i miljön. Under milda vintrar har fältharen en klar konkurrensfördel gentemot den vitklädda skogsharen. I sydändan av vårt land verkar detta ha lett till att jaktsällskap låter de fåtaliga vita hararna löpa i fred och koncentrerar sig på fältharen.
Vackert så!
Inte är det något fel på fältharen. Hos oss uppskattar vi den på middagsbordet och dessutom är jakten trevlig, oavsett om vi vaktar eller strövar med hund. Ändå kan undertecknad inte låta bli att undra – om det sen beror på tilltagande ålder eller nostalgi – om han ännu skulle lyckas knipa någon ”riktig hare”.
Världen förändras och det känns väldigt konkret när ett tidigare så vanligt vilt har förvandlats till en sällsynthet och nordlig art. Lyckligtvis finns det fortfarande i norr och nordost kvar tillräckligt mycket vita harar att jaga. Detta är viktigt, inte minst för att bevara vår högt utvecklade jaktkultur för kommande generationer.
Förhoppningsvis får vi också framledes ställa delikat stek på skogshare på middagsbordet. Bara den tillreds med finess så utgör den – åtminstone enligt mig – viltsmakens absoluta höjdpunkt!
