Om jägarna träffar markägaren i skogen är det ett fint tillfälle att prata med varandra och berätta om pågående jakt.

Jaktföreningen är markägarens samarbetspartner

Jakträtten tillhör markägaren, som i regel arrenderar ut den till jaktföreningen på orten. Hur ska samarbetet se ut för att gynna bägge parter? Det tog vi reda på genom Klöv-projektet (Sorkka) där vi intervjuade företrädare för jaktföreningar.

Text Esko Paananen Bild Hannu Huttu

Publicerad2.5.2022

Så gott som alla intervjuade uppgav att den viktigaste samarbetsformen är öppen dialog mellan föreningen och markägarna.

Jägare är ofta också markägare och kan betrakta frågan från bägge hållen. Men alla markägare är inte jägare. Föreningen gör därför klokt i att höra deras synpunkter och berätta öppet om sin verksamhet.

Öppna samtalskontakten

När arrendeavtalet skrivs eller förnyas har föreningen och markägaren kontakt med varandra. Det är ett utmärkt tillfälle att diskutera vad parterna önskar och hur föreningen arbetar. Föreningen bör höra av sig när en skogsfastighet byter ägare, i stället för att hålla tyst och fortsätta enligt det gamla avtalet. Att fortsätta med jakten utan att markägaren ens vet om det är ingen bra inledning på samarbetet!

Av tradition brukar markägare och jägare sammanstråla på älghippan där det faller sig naturligt att odla de ömsesidiga relationerna.

Det finns föreningar som ordnar en jippodag för markägarna eller kanske för hela byn. På programmet står sådant som en jaktdemo, en guidning genom föreningens verksamhet, ett tillfälle att träffa jakthundarna och köttsoppa för besökarna. Dagen sänker tröskeln för kontakthållningen och skapar möjligheter till tankeutbyte.

Det finns föreningar som är informativa på webben och skriver ut ett nyhetsblad som bifogas köttbiten till markägarna.

Ett positivt samtalsklimat gynnar samtliga parter också rent praktiskt. Jägarna strövar ju i terrängen och kan fungera som markägarens ögon och öron om denna bor på annan ort. De flesta markägare uppskattar att bli informerade om sådant som skogsskador. Och på motsvarande sätt är jägarna intresserade av färska observationer av vilt.

Jakten riktas till skadeutsatta platser

Det behövs samarbete också när jakten ska riktas. Markägaren bör berätta för jägarna om platser där djuren kan tänkas orsaka skador. En förening som vårdar relationerna till markägarna noterar tipsen och riktar jakten till de utsatta platserna.

Även om fällandet av ett enstaka djur inte skulle ha någon nämnvärd inverkan på skadorna så skapar det intrycket att jägarna gör någonting åt problemet. Det är vanligt att föreningar lämnar en del av älglicenserna till slutet av säsongen för att kunna rikta jakten mot problematiska individer. Somliga föreningar har till och med lyckats värva markägare till drevet!

Viltet skänker markägarna glädje

Det är rätt sällsynt att markägare får betalt i pengar för arrendet eftersom det i regel betalas med kött. Det är vanligt att ge en köttbit åt den på vars mark djuret fälldes.

Fällningarna koncentreras ofta till ställen där det är enkelt att stå på pass eller vakta på viltet. Somliga föreningar tillämpar ett system där man i tur och ordning ger varje markägare en köttbit, eller till den vars väg man använder.

I delar av landet fälls så mycket vitsvanshjort att en del av köttet kan säljas. Föreningarna bör därför tänka igenom köttförsäljningen så det inte uppstår konflikter med markägarna.

Om någon jägare säljer kött för egen räkning kan det ge intrycket att han tjänar pengar på en annans egendom. Sådant kan leda till uppslitande konflikter mellan jägaren, föreningen och markägaren. Att en förening säljer kött för att finansiera sin verksamhet betraktas däremot ofta som ett mera godtagbart sätt. Då blir nyttan gemensam i stället för privat.

I vissa föreningar tillämpar man en praxis där markägaren har förköpsrätt till det saluförda köttet.

Samtliga gynnas av samarbete

En förening kan också ställa upp på talko för markägaren och bespruta en plantering med avskräckningsmedel eller bygga stängsel kring en utsatt odling. Talkojobbet är ett bra sätt att betala för jakträtten och bevara goda relationer, men föreningen bör förstås vara medveten om sina begränsningar och inte åta sig för mycket.

Det avgörande i samarbetet är att samtliga parter känner att de vinner på det. Om parterna känner till de övriga parternas önskemål och dessa inte nämnvärt kolliderar med varandra så går det säkerligen att nå bra lösningar som gynnar alla.

Kanhända kan något av exemplen i den här artikeln vara användbart i just din förening?

0 Kommenttia
Inline Feedbacks
Katso kaikki kommentit

Klöv-projektet

Klövprojektet (fi sorkka) handlar om hur klövdjuren påverkar skogarnas hälsa och växtkraft i relation till klimatmålen. Projektet ska stärka skogarnas klimathållbarhet genom att utveckla nya lösningar för att jämka ihop vilthushållningen med skogsbruket.