Vem får det fällda viltet?

Ute i jaktmarkerna händer det ibland att jägarna har fällt ett vilt, men är oeniga om vem som ska få djuret. Läget kan vara oklart, exempelvis när en jägare fäller en älg för en hund från en annan jaktförening, eller fäller ett djur som har skadskjutits av en annan förening. Till det mest typiska hör fall där det inte går att avgöra vem av jägarna som sköt det fällande skottet. Situationer av de här slaget kan uppstå vid vilken jaktform som helst, men mest huvudvärk orsakar säkerligen det värdefullaste viltet, som hjortdjuren och de stora rovdjuren.

Efter att ha råkat ut för några sådana här oklara fall så började jag nysta upp begreppen. Ibland kan det hela ju spåra ur till ett gräl som till och med kan landa i tingsrätten.

Artikeln fortsätter efter annonsen artikeln fortsätter

Knepigt också för en domstol

Året 2019 läste vi i nyheterna om ett rättsfall där det hade urartat till ett gräl mellan en jaktförening och en jägare om en älgs horn och skinn. Enligt tidningarna fördes fallet först till tingsrätten och sedan vidare till hovrätten.

Men fall som handlar om fördelningen av fällt vilt kan vara knepiga att tolka också för en domstol – vem ska få det fällda djuret? I det aktuella fallet kom hovrätten till ett beslut som var raka motsatsen till tingsrättens dom. Till slut tillföll hornen och skinnet, enligt hovrättens beslut, jägaren som hade skjutit det första dödliga skottet.

De traditionella reglerna ger riktlinjer

För att inte belasta domstolarna med jägargräl om fällda djur så kan vi hämta vägledning hos traditionell praxis.

– ”Den första kulan och det sista haglet” är ett gammalt talesätt som kan tillämpas för att fastställa skytten. Med tiden har regeln ändå preciserats med betoning på det fällande skottet, och inledningen lyder numera ”den första dödande kulan”, berättar jaktchefen Petri Vartiainen på viltcentralsregionen Södra Savolax.

Det här är klokt eftersom det ju verkligen vore fel om hornen på en älg som har skadskjutits av girighet skulle tillfalla den oetiska jägaren.

– Vid jakt med hagelgevär uppstår det sällan oenighet om vem som fällde viltet. Situationerna är tydligare; både fågeln och haren faller efter träffen, sammanfattar Vartiainen.

För att undvika gräl är det förnuftigt att på förhand komma överens om reglerna för hur man avgör vem som fällde viltet. Ett sätt som fungerar är att föreningen fastställer sina jaktregler för hjortdjur och godkänner dem på ett medlemsmöte. Därefter förbinder sig samtliga deltagare i jakten till reglerna.

Spelar jakthunden någon roll?

Jägarna är stolta över sina väljagande jakthundar och upplever ibland att det fällda djuret rätteligen tillhör hunden. Gräl har uppstått när älgen med en hund i hasorna har löpt till grannföreningen. Eller så har älgen, i nordliga statsmarker, gått i pass för en annan förening i samma område och blivit fälld. Till och med om harar har det uppstått käbbel!

– I lagstiftningen finns det ingenting som skulle göra det förbjudet att skjuta ett djur för någon annans hund i egen jaktmark. Men artigt är det förstås inte att göra detta utan ett medgivande. Med dagens gps-teknik går det att undvika situationer av det här slaget – nästan alla har ju sin hund på mobilskärmen. Beträffande hundarna så är det rätta sättet att på förhand avtala om spelreglerna med grannföreningarna eller de andra som jagar i samma område, understryker Vartiainen.

Eftersöksjakt på skadat vilt

Skadskjutningarna erbjuder tyvärr raka spåret till ett gräl. Hör kroppen till jaktlaget som skadsköt älgen eller till jaktlaget som fällde den?

– Beträffande avlivningen av en skadskjuten älg har jaktlagen följande att säga (kap 11, 83 §) om saken. Det fällda viltet hör till områdets jakträttsinnehavare om denna har jaktlicens för djuret i fråga och vill ha kroppen. Sällan vill någon ändå ha en älg som är skjuten i buken utan överlåter den till jägaren som skadsköt älgen. Men om hornen är stora så kan det ändå vara frestande att låta habegäret ta över, funderar Vartiainen.

Ditt eller mitt fällda vilt?

För många kan det komma som en överraskning att jaktledaren inte har befogenheter att besluta om vem i jaktlaget som ska få viltet.

– Som sagt, lagstiftningen ger inte befogenheter åt någon att bestämma om vem som räknas som den fällande skytten. Därför måste jägarna på förhand före jakten bestämma hur de ska avgöra vem som fällde viltet. När situationen väl har inträffat så går känslorna heta och det blir väldigt svårt att komma överens. Det är därför förnuftigt att komma överens på förhand. Om jaktlaget inte kommer överens sinsemellan så landar fallet i rätten och det blir dyrt, varnar Vartiainen.

Även om det fällda djuret i princip tillfaller jägaren som sköt den första dödande kulan eller det sista dödande haglet – oavsett om någon hund medverkade – så är det i knepiga situationer bäst att uppträda som en god och osjälvisk kamrat.

Var och en kan på sitt håll grunna på om det känns trevligt med en trofé som man har grälat till sig. I många år efteråt kommer den att påminna dig om jaktdagen som spårade ur. Om ett gräl landar i tingsrätten så förlorar ju samtliga parter – även den som vinner fallet. Det uppstår brytningar mellan föreningar och medlemmar, och ett dåligt rykte som hänger med i åratal eller rentav i decennier.

I dagens Finland väcker jakten känslor av många slag ute i samhället och därför bör vi jägare hålla ihop inbördes – också när hornen och klövarna går i kors på jakten!

Hur har ni i din förening avtalat om hur ni delar på det fällda viltet? Har ni blivit osams någon gång? Berätta i kommentarsfältet!