Ungdomsredaktionen samlades

De sex jakt-, skriv- och fotograferingsintresserade ungdomarna har i två års tid gjort spalten Ungdomsredaktionen. Där har de gett läsarna en inblick i ungdomarnas tankevärld och sådant som jagande ungdomar är intresserade av.

I november sammankallade vi Johan Salminen, Reetta Hokkanen, Elisabeth Mattsson, Hanna Metsälä, Lauri Liuko och Karlo Ruotsalainen till en gemensam jakt så de äntligen kunde träffa varandra och den övriga redaktionen. Samtidigt bad vi dem om synpunkter på hur tidningen Jägaren kunde utvecklas.

Först jobbade vi

Vi har gett ut nättidningen i två år nu och önskar utveckla den så den betjänar jägarna och övriga vilt- och naturintresserade ännu bättre. Med enkäter på nätet har vi samlat in information och redaktionen har grunnat på målgrupper för utvecklingsarbetet. Vi började dagen med en workshop för att samla in de unga redaktörernas synpunkter och friskt kläcka ideer.

– Innehållet i webbtidningen är viktigt inte bara för ungdomarna utan också för de erfarna och kunniga jägarna, funderade Lauri Liuko.

Pappren fylldes med tankar om hurdant innehåll som kunde locka olika läsargruppstyper till webbtidningen.

Sedan hade vi kul

För nästan samtliga ungdomar var detta den första fasanjakten. Stämningen tätnade hastigt när vi inledde med att låta var och en skjuta in sig på lerduvor.

– Den blir pensionerad som skjuter sämst, kläckte Liuko, men skämtet straffade sig när han inte hittade rytmen.

– Om lerduvan hade varit en fågel så skulle den flyga vidare med hagel i kroppen, funderade Liuko. De övriga ungdomarna instämde; på träningen gäller det att ha klart för sig konsekvenserna av träffen på en riktig fågel.

Samtliga upplevde att lerduvorna från vänster till höger var särskilt knepiga. Och således den bästa strategin för fasanerna! Efter lite mer övning började haglen träffa som de skulle.

– Ingen stek, bara malet kött, löd en kommentar bland åskådarna när lerskärvorna började trilla till marken. Särskilt beundrade vi Elisabeth Mattssons skytte, till på köpet med ett lånat gevär! Men hon tävlar ju i skytte.

Håll huvudet kallt på jakt

Före jakten höll vi en genomgång av säkerheten.

– En fasan är ändå bara en fasan, underströk jaktvärden Mikko Halla. Man får inte tappa huvudet så det blir farligt för hunden eller de övriga jägarna.

Under genomgången gol en fasantupp högt och ljudligt en bit ifrån, ovetande om vad som komma skulle. Ungdomarna delades in i två grupper och de irländska settrarna satte igång med jobbet. Jakten kunde börja.

Stånd på stånd

Länge behövde vi inte gå längs den leriga vägen innan sjuåriga Reetus darrande nos pekade som en pil mot en grandunge. Skyttarna intog lämpliga positioner och Reetu gavs kommandot att resa upp fågeln. Karlo Ruotsalainen fick den uppflygande fasantuppen på kornet och fällde den.

En rad fina skottchanser följde och vår ivriga hund fick löpa ärevarv.

– Nu har jag nånting att berätta för farsan, utbrast Hanna Metsälä med ett brett leende sedan hon på ett knepigt ställe fått till ett lyckat skott.

Hemåt en erfarenhet rikare

Efter jakten smakade det med fisksoppa vid brasan innan det var dags att anträda hemfärden och glädja sig över en strålande dag. Solen var redan på väg ner. Ungdomarna hade redan från förut hållit livlig kontakt med varandra i de sociala medierna. Under förmiddagen hade de grunnat på nät-Jägarens framtid; nu pratade de om sina egna planer. Somliga rycker in i armén medan andra ska studera vidare.

Utöver fina erfarenheter fick var och en med sig en knippe fasaner hem.

– Ett lyckat skott är fint oavsett vem som sköt, påminde Finlands viltcentrals direktör Jari Varjo och betonade vikten av laganda.

Vilket är precis vad de här ungdomarna har!