Till gåsmyren efter skolan

Pappa Hannu var väldigt välvilligt inställd till hobbyn och 1995 fick Mika ett hagelgevär i konfirmationspresent. Det var en Tikka M 912 och den sattes direkt i aktiv tjänst på skjutbanan. Utöver tränandet fick bössan självfallet också jaga på riktigt, hönsfåglar och änder.

Mika minns med saknad hur det ännu på 90-talet var tillåtet att jaga sädgås. Det rådde ingen brist på gäss och det var inte ovanligt att han efter skoldagen stack iväg raka spåret till gåsmyren.

– Jag bosatte mig nästan på Mustaasneva efter skolan. Visst blev det fällningar, men inte var jag ju ensam där, minns Mika.

Bland Mikas skolkamrater var det väldigt vanligt att skaffa sig jaktkort. För mer än hälften av pojkarna var det en självklarhet, minns han.

Som beväring till skjutbanan på permissionerna

Mika åkte flitigt till Karijokibanan för att skjuta ”skogsuggla”, det vill säga jaktversionen av skeet-skyttet, som på Jägarförbundet kallas jakthagel. Under beväringstiden gällde det att ta sig till skjutbanan, för det var ju inte med hagelgevär som beväringarna övade.

– När jag hade permission åkte jag hem och bytte kläder och sedan åkte vi till Karijokibanan för att skjuta skogsuggla, berättar Mika.

När den här intervjun görs åker vi självfallet också till skjutbanan i Karijoki för att minnas 90-talet. Mika sköt sina sista skott på den här banan just på 90-talet. Konfirmationshagelbössan har inte heller sett användning på ett bra tag.

– Somliga patroner verkar vara drygt 20 år gamla, säger han och småler.

Det syns att konfirmationshagelbössan har fått samla damm. Lerduvorna börjar splittras i normalt tempo först när Mika byter till hagelgeväret som han nuförtiden aktivt skjuter med. Med det inkörda Mossberg pumpgeväret ryker mer än hälften av lerduvorna.

– Då på 90-talet åkte jag rätt flitigt hit till skjutbanan och till slut blev det alldeles hyfsade resultat.

På den tiden räckte tiden till också för studsarbanan och han har skjutit fulla poäng i älgserien i fler än en tävling.

Även om Mikas pappa Hannu inte hade jaktkort på nittitalet så var han ofta till stor hjälp på harjakt.

– Vi hade ingen hund så pappa fick göra hundjobbet på harjakterna, och visst fällde vi harar även om drevhastigheten inte var svindlande, skrattar Mika.

Föreningsarbete och ungdomsarbete

Först på 00-talet blev Mikas pappa Hannu intresserad av att skaffa jaktkort. Lill-Mikas egentliga inspiration och förebild var morfar Aaro Ala-Kyyny som var vida känd för sitt kunnande som jägare och fiskare. Kanske var det morfars intresse som fick Mika att bli så aktiv också i föreningsverksamheten.

I jaktföreningen Päntäneen Metsästysseura har han fungerat som sekreterare, ordförande och vice ordförande. Styrelsemedlem har han varit i åratal. Och är det fortfarande. Intresset för att sköta gemensamma ärenden har numera gått så långt att Mika har blivit invald i stadsfullmäktige.

– Där ska jag driva jaktföreningsfrågor och andra föreningsfrågor. Ungdomsarbetet har alltid legat mig varmt om hjärtat, funderar Mika apropå det som motiverar honom.

Ungdomsarbete har han ägnat sig åt på många olika sätt. Det mest spektakulära projektet är dansgruppen De små svanarna (Pienet Joutsenet) som Mika och hans kamrater har utvecklat.

Gubbarna ”dansar balett” i strumpbyxor och kjol! Populariteten är enorm; på många bröllop, födelsedagskalas och festivaler har folk beundrat och förfärats av de lurviga ballerinornas framfart.

Självfallet har gruppen också uppträtt på ett flertal jaktföreningstillställningar.

En terriercocktail inledde hundlivet

Vid millennieskiftet skaffade Mika sin första hund. Den var en korsning mellan tysk jaktterrier och strävhårig foxterrier, och jaktinstinktinkten gick inte av för hackor.

– Jycken fungerade på marken, på havet och i luften. För den fällde jag många rävar och ett oräkneligt antal mårdhundar. Till på köpet apporterade den sjöfåglar och drev rådjur och hjort, minns Mika sin mirakelhund.

– Den hade så korta ben att den fick driva rådjur också, med 90-talets bestämmelser, berättar Mika.

I skrivande stund bebos hundgården hos Mika av en jämthund och några karelska björnhundar. Samt ett rivjärn med attityd, en korsning mellan tax och terrier.

Någon stövare har han för tillfället inte, men den saken blir åtgärdad inom kort.

– En sådan jycke borde det finnas i varje hus, funderar Mika apropå sin brist på stövare.

Domarkortet för älg blev fixat redan på 90-talet. Med hunden Kelmi som föddes 2009 fick provintresset en raketstart.

– Med Kelmi fick jag direkt alla ”cirkuspoäng”, det vill säga fulla poäng för hur hunden jobbade, så vi deltog flitigt i prov, berättar Mika.

12-åriga karelska björnhunden Kelmi får inte längre hänga med på björnjakt, men älg kan bli aktuellt i höst.

– I övrigt är Kelmi pigg, men hörseln är nästan helt borta, förklarar Mika.

Även Mikas son Aaro och hustru Tanja har älgdomarkort.

– Det underlättar när det finns domare i familjen, så behöver jag inte leta land och rike kring efter domare, utbrister Mika glatt.

Sonen Aaro jagar ivrigt och hustrun har nyligen skaffat jaktkort. Men pandemin och den allmänna brådskan försenade skaffandet av vapenlicens, men när den detaljen nu är ordnad så är det älgjakt som intresserar henne.

– Förhoppningsvis hänger jag med nästa höst, funderar Tanja.

Av parets fyra barn jagar den äldsta, Aaro, medan den yngsta, Vihtori, tänker skaffa jaktkort i höst. Döttrarna Laura och Bertta är inte särskilt jaktintresserade, men Bertta åker ofta till hundutställningar, så kanske det tänder jaktgnistan så småningom.

Björnjakten är favoriten

I år blir det Mika Pihlajas tjugoandra höst på älgjakt. Den största förändringen under den här tiden har varit utvecklingen av gps för hundar. Som positivt betraktar Mika också rådande licenspraxis.

– Det beviljas mycket licenser och jägarna får besluta om hur många som fälls. Vi kan jaga stamvårdande och det är en bra sak, funderar Mika.

Mika har fungerat som rovdjurskontaktperson i ett tiotal år. – Vargobservationerna blir fler, en gång i veckan på olika håll här i Kauhajoki. Järvar finns det överraskande mycket av, men björnar bara allt emellanåt, berättar han.

Självfallet deltar Mika i SRVA-verksamheten och efter hand som rådjuren och hjortarna blir fler så behövs assistansen allt oftare också i Kauhajoki.

– På 90-talet fanns här knappt alls några hjortar eller rådjur, men nu får SRVA rycka ut ungefär var annan vecka, bekräftar Mika.

Likaså har bävern dykt upp efter 90-talet som vilt i Kauhajokitrakten. Till och med i Päntäneån simmar det bävrar. Från sin strandgrill har Mika flera gånger sett en plattsvans.

– Rekordet var tre lekande ungar på en gång, och de brydde sig inte ett dugg om folk, berättar Mika förvånat.

Mika är en jägare med många strängar på sin lyra och björnjakten utgör den största upplevelsen i detta nu. Hittills har det inte blivit mer än en fällning, men det är uppenbart att saldot inte stannar där.

Intervjun görs en dag i juli, men i tankarna är Mika redan i augusti och semesterveckan då han reser österut.

– Den 18 augusti börjar min enveckassemester och då åker vi till Uimaharju för att jaga björn.

Björnjakten är i detta nu klar etta, konstaterar han.

Gamla Kelmi får inte följa med, men en av hans döttrar, Friitu, gör det för att lära sig jaga björn.

Mika fällde sin första björn 2012. Kanske stupar den andra i augusti?