Smygande och skällande

Den vita hundsvansen blinkar mot den mörka skogen när min snart fyraåriga norrbottenspets störtar in bland granarna. Hunden vet alldeles uppenbart vad den ska göra. Så bra att åtminstone den ena av oss vet!

Vi hade precis börjat fågelskallprovet för hundförare som inte har gjort det förut. Kipinä-skallen som arrangeras av den nordkarelska spetshundsklubben Pohjois-Karjalan Pystykorvakerho hade samlat åtta deltagande hundekipage. I den regnvåta terrängen i Joensuutrakten hade, förutom vi, samlats sex andra norrbottenspetsar och en finsk spets med hundförare.

Spänningen släpper

En del av spänningen som jag kände släppte redan på morgonen när överdomaren höll en detaljerad och uppmuntrande genomgång.

Det största frågetecknet som jag hade i huvudet var hur jag skulle komma överens med min egen domare. Är det tillåtet att fråga honom om råd medan provet pågår?

Jag oroade mig i onödan. Vid utlottningen av domarna fick jag Janne Kontkanen och även om hans officiella uppgift var att döma så kunde vi diskutera avslappnat. Kontkanens stil och hela uppenbarelse var som en uppmuntrande lärare när vi planerade rutten på kartan.

Regniga funderingar

Förhållandena var inte de bästa den här dagen. Regnet rasslade på kläderna och i enesnåren. Det kunde bli svårt att hitta fåglar när allt var genomblött!

Domar-Janne sade att i den här trakten borde det nästan säkert finnas tjäderhönor och tjädertuppar – vid några minus också orrar. Min hund Juksu skäller med några minuters mellanrum. När vi traskar söderut på en skogsholme omgiven av myrar berättar GPS:en att hunden rör sig ett par hundra meter ifrån.

Fåglar, fåglar

Halvvägs på vår fyratimmarsetapp plockar jag vargskyddsvästen av hunden. Det borde göra det lättare att ta sig fram.

Jag gissar rätt. Hunden gör vidare sök. Som längst bortåt 600 meter – precis när en flock om fem orrar flyger över mig!

– Dem tar vi med i fågelräkningen, men för hunden blir det förstås inga fåglar, säger Kontkanen.

En halv timme före provtiden löper ut händer det; ett skarpt skall drar i gång. Vi går tysta framåt tills vi står hundra meter från skallet och lokaliserar det till skogen bredvid myren.

En väntan som känns evighetslång börjar. Enstaka högre skall och korta pauser livar upp det jämna skällandet. Samtidigt som gässen kacklar, korpen skorrar och mesarna piper. Spetsens skall passar lika bra in i vår inhemska höst.

En mästare på ansmygning

Efter tio minuters skall nickar vi samförstånd, domaren och jag. Det är dags att smyga fram till skallet för att göra en synobservation av fågeln.

Lätt är det inte att rycka fram ljudlöst. Framför oss har vi ett rejält snår; en labyrint av smågranar, alar och björkar under ett tallbestånd. Vi smyger genom undervegetationen från tall till tall.

När GPS:n visar 40 meter tar Kontkanen till det grova artilleriet; han går ner på händer och knän i det blöta riset, smälter in i terrängen och kryper vidare, närmare hunden. Efter tio meter har Janne synkontakt med hunden. Nu är ögonblicket det rätta för att stöta upp fågeln!

Det första kvistknaket stöter inte upp fågeln – inte heller det andra. Sedan en snäppet grövre gren mot en trädstam, men ingen effekt nu heller. Därefter av med handskarna och tre handklappningar.

När inte heller detta skrämmer iväg fågeln går vi fram till hunden. Den orkar fortsättningsvis skälla med nosen uppåt trädtoppen. Men inte skymten ens av någon fågel syns till, eller något annat djur uppe i trädet – det här blev ett tomt skall.

I sista stund en fågel till!

Sanden i provtidens timglas skulle strax rinna ut. Det här skulle tydligen bli resultatet – inte en enda observation.

Under de sista minuterna manar jag ändå hunden till ytterligare ett sök. Och tänka sig, hunden tar sats och far iväg som skjuten ur en kanon! Samtidigt flyger en orre upp tjugo meter ifrån och hunden rusar efter.

Tajmingen var perfekt – bara två minuter återstod. Bestämt var det nybörjartur!

Björndoft i luften?

För de övriga deltagarna var dagen inte heller någon paradmarsch.

– Åtminstone tre grupper ansåg att björndoft eller någonting annat störde söket, och hunden stannade kvar för att vakta gruppen. Det blev inte ett enda förnyat sök, sammanfattar överdomaren Heidi Lahtinen dagen.

Hon påpekar att hundens arbete också kan påverkas av att det finns främmande människor runt omkring.

– Det är fullkomligt normalt. Men det går att vänja hunden vid främmande folk om ni tar en kamrat med er på jakten.

Fåglar syntes ändå till. De åtta grupperna vandrade sammanlagt 33 kilometer i skogen. De gjorde synobservationer av tio tjädertuppar, en tjäderhöna, 40 orrar och åtta järpar.

– Domarna antecknade samtliga fåglar för fågelinventeringen. Fågelstammarna uppskattas ju inte bara med vilttrianglarna utan också med sådana här observationer. 1,89 fåglar per kilometer är ett bra resultat.