Så här jagar vi finländare mink
Bortåt tvåtusen minkjägare svarade på vår enkät och gav oss en inblick i minkjakten här i landet, som vi faktiskt vet rätt lite om.
Hurdan är då en typisk minkjägare och vad lär vi oss av enkäten? Det här utredde vi i Helmiprojektets enkät på nätet som pågick i vårvintras. Det är Finlands viltcentral och Forststyrelsen som driver projektet mot de främmande rovdjuren. Enkäten var öppen för alla, men jägarna utgjorde den främsta målgruppen. Ett av syftena med enkäten var att hitta nya, aktiva jägare till projektet.
Den typiska jägaren har mångårig erfarenhet
96 procent av svararna var män och de flesta var mellan 36 och 65 år gamla. Enkäten visar att minkjakten inte är populär bland ungdomarna; bara 15 procent av svararna var yngre än 30 år. Av allt att döma verkar det inte finnas tillräckligt med återväxt när de gamla minkjägarna lägger av.
Här i vårt land verkar minkjakten redan ha rätt långa traditioner; bortåt hälften av svararna uppgav att de hade mer än sexton års erfarenhet av minkjakt. Trots den långa traditionen upplevde hälften av svararna ändå att jakten hade minskat under de senaste åren i deras hemtrakter.
Enligt enkäten är minkjakten rätt så jämnt fördelad över landet. Det typiska är att jägarna jagar ensamma nära sitt hem eller i sin jaktförenings marker.
Sjöfåglarna ger drivkraft
Den överlägset främsta motiverande faktorn var vetskapen om hur skadlig minken är för sjöfåglarna. Att informera om detta hör mycket riktigt till Helmiprojektets uppgifter. Svararna upplevde också att vetskapen om minkens skadlighet höjde jaktens status. Fler än hälften av svararna upplevde att minkjakten får uppskattning.
Många av svararna upplevde en skyldighet att hjälpa naturen mot skadegörarna minken och mårdhunden. De fällda minkarna kändes också inspirerande.
Priset på fällorna lägger sordin på jakten
I vårt land bedrivs minkjakten huvudsakligen med fällor. Skärgården utgör dock ett undantag; där kompletterar jägarna fällorna med hundar. På fastlandet är det också görbart att jaga mink med hund, men omständigheterna gör det väldigt svårt.
Majoriteten av svararna använder envägsfällor med ett slagjärn som dödar genast, men genomgångsfällorna med slagjärn är också uppskattade.
De flesta jagar med färre än fem fällor. Antalet fällor verkar stå i proportion till det rätt höga priset; över hälften av svararna skulle jaga med fler fällor om de fick ekonomiskt stöd för inköp. Att både fällorna och bränslet är dyra nämndes mycket riktigt som de främsta jaktbegränsande faktorerna. Bara ett fåtal jägare jagade med tiotals fällor.
Minkdoft och foderbete populäraste lockmedlen
Så gott som varje jägare börjar med en terrängrekognoscering innan han placerar ut en fälla. Det vill säga att han letar efter minkspår och minkvänliga platser. Det är rätt vanligt att jägare ordnar med infångare och hinder som styr minken till en fälla.
Hälften av de svarande vittrar in fällan med minkdoft medan de övriga sätter sin tillit till lockfoder. Väldigt få använder kommersiella doftmedel trots att en majoritet gärna skulle använda sådana. Det här kan vara ett tecken på att dagens kommersiella doftmedel inte håller måttet.
Slagjärn dödar genast och möjliggör glesa kontrollrundor till fällorna, vilket gör jakten lättare och gör det möjligt att jaga med många fällor. En majoritet av svararna kollar minkfällorna ungefär en gång i veckan och nästan alla minst varannan vecka. Fällor som fångar levande ska fortsättningsvis kollas minst en gång per dygn.
Minkjägarna är aktivast på hösten
Numera får mink jagas året om, men hösten är den aktivaste tiden för jakten. Det här kan delvis bero på att jägarna jagar mink vid sidan av sjöfågeljakten. Ju längre vintern framskrider desto svagare blir motivationen att jaga.
Framåt våren går jakten upp i varv igen. Våren är mycket riktigt den viktigaste tiden för minkjakt. Det är då som jägarna eliminerar de reproducerande individerna på platserna där fåglarna häckar. På sommaren går jakten igen på sparlåga och är främst riktad mot minkar som jägarna har vetskap om.
En handfull minkar om året
En majoritet av jägarna kniper mellan en och fem minkar om året. Rätt få tar ett tjugotal minkar och en enda procent av svararna fångar fler än trettio minkar om året.
Ungefär en tredjedel ansåg att jakten hade minskat på minkarna i trakten, men nästan hälften upplevde att minkbeståndet förblev i stort sett oförändrat. Återstoden av svararna ansåg att minkarna – trots jakten – hade blivit fler!
Varje fälld mink är värdefull
Enkäten bekräftar att jägarkåren är väldigt medveten om hur skadlig minken är, och detta ger drivkraft åt jakten.
Jakten är numera öppen också för andra än jägare eftersom den inte längre kräver jaktkort. Detta betyder att vem som helst kan göra en insats för sjöfåglarna. Minkjakten kan till och med bedrivas på sommarstugustranden! Varje fälld mink utgör en värdefull hjälp för sjöfåglarna.