På hundens villkor – från valp till senior

I vår familj finns fyra hundar; en weimaraner och tre vorstehar. De äldsta hundarna är elva och femton år gamla och de yngsta ett och tre år. Alla får jaga, men var och en gör det på sitt sätt. Det gäller att ge hundarna lämpliga uppgifter, enligt ålder och hälsa, och fördela ansträngningarna i lämpliga doser.

Med hänsyn till hundens ålder och hälsa

Ett år gamla vorstehen Alpi håller på och lär sig att jaga. Med honom strövar vi ofta i terräng av olika typer för att han ska lära sig sådant som att jaga med vinden för att hitta fågeln. 

Vår vorsteh Vikke är tre år gammal och alltså i bästa åldern för jakt. Han är i toppform och har tillräckligt med erfarenhet och mognad. Dessutom utvecklas han fortfarande och lär sig mera hela tiden. 

Gamlingarna – weimaranern Hilla och vorstehen Günter – fungerar oftast som fågelapportörer på passjakt. I synnerhet sjöfågeljakten fungerar fortsättningsvis utmärkt och de är till stor hjälp också för att hitta skadskjutna fåglar. 

Även om de unga hundarna är fulla av entusiasm så behöver de mera vila än de äldre hundarna. Om en hund är trött på träning så kan det bli en negativ erfarenhet som i sin tur får bestående konsekvenser. 

Med tanke på inlärningen så vore det bästa att en hund får egen tid i skogen utan andra hundar. Då koncentrerar den sig enbart på prestationen och samarbetet med föraren. Förstås kan unghundar ibland lära sig av en äldre hund som visar hur jobbet ska göras. Då ska man förstås vara säker på att den erfarna hunden faktiskt fungerar på rätt sätt. Den äldre hunden kan bete sig på ett oväntat sätt om den upplever konkurrens. 

Även ovanor kan överföras från hund till hund; det har hänt oss att vi har fastnat i en rundgång med skällandet. De äldre hundarna skäller när folk dyker upp på gårdsplanen och de yngre tar efter.

Vår vardag med fyra hundar

Tidigare hade vi två hundar som var i sin bästa ålder för jakt samtidigt. Men med tiden började åldern ta ut sin rätt så vi beslöt att skaffa en valp. För att det skulle finnas två jagande hundar i familjen så skaffade vi några år senare en valp till. Med en hundvimlande vardag och hundhår över allt så har vi ändå insett att fyra hundar är att gå till överdrift. 

Lyckligtvis är åldersskillnaden stor och de äldre hundarna har lugnat ner sig. Dessutom har vi i flera år varit medvetna om att femtonåriga Günter kan lämna oss när som helst. Tanken blir värre med åren – i motsats till hunden själv som fortsättningsvis ivrigt hänger med. Han behöver egentligen inte mer än en droppe olja på kugghjulen och glasögon. Och hörapparater. Och orienteringsinstinkt. Men nosen fungerar fortsättningsvis utmärkt! Jag tror att han till och med anar när jag tänker äta ett äpple för då kommer han alltid blixtsnabbt till köket.