Tunnhamns skötselområde förbereddes omsorgsfullt innan elimineringen av rovdjur inleddes, bland annat genom att förse tre honor med GPS-halsband.

Operation Tunnhamn

Arbetet med att eliminera mink och mårdhund inom Sotka-projektet mot de främmande rovdjuren bygger i skärgården på omsorgsfullt planerade skötselområden för att få effekt i naturvården. I den här artikeln ska vi fördjupa oss i förberedelserna för Tunnhamns skötselområde. Det praktiska arbetet omhänderhas av en förening för skydd och skötsel av skärgårdsnaturen, Saaristoluonnon hoito- ja suojeluyhdistys ry.

text Tommy Arfman och Mikko Toivola bilder Tommy Arfman

Publicerad19.11.2020

Området består av huvudön Tunnhamn med omgivande öar och skär; en helhet på cirka 200 km2 inklusive vattenområdena.

Skötselområdet består av statsmarker och privata marker. Kärnan i skötselområdet – ungefär 180 hektar öar i varierande storlek – ägs av familjen Brunström på Tunnhamn. Familjen utgör ett gott exempel på markägare som vill höja naturvärdet på sina ägor. Familjen gjorde ett avtal med föreningen som sköter området och på det viset skapades en fungerande helhet.

Mårdhundarna kan utmärkt väl överleva året om i skärgården. I områden där de inte jagas kan bestånden växa till oanade proportioner, som på Tunnhamn i Skärgårdshavet.

Fågellivet

Tidigare fanns det en stark häckande ejderstam i området och även svärtan var typisk där. I detta nu är dock tillståndet för fågellivet bedrövligt. En inventering visade att vissa arter försöker häcka i området, men att ungarna sällan blir flygfärdiga. Flest häckningsrevir identifierades för svärta, småskrake, storskrake och gräsand. Iögonenfallande var det, att inventerarna på de flesta skär bara påträffade äggskal med tandmärken efter mårdhund.

De tydligaste fallen av boplundring noterades på mås- och tärnskären. Det var bara på Rysskobb i södra kanten av inventeringsområdet som fåglarna hade fått häcka i fred. Dit hade mårdhundarna ännu inte hittat, åtminstone inte under häckningen. Plundrade fågelbon påträffades dock också på Halsskär söder om huvudön Tunnhamn.

Det är främst mårdhundarna som står för angreppen på fågellivet i området. Den första inventeringen i augusti avslöjade att det enbart finns mårdhund och utter i skötselområdet. På grund av betande djur är i skrivande stund ännu inte hela området genomgånget.

De främmande rovdjurens rike

Planeringen av skötselområdet inleddes i fjol somras. Rekognosceringarna inleddes med markägarens tillstånd och avslöjade att öarna var ockuperade av mårdhundar.

Elimineringen av rovdjur inleddes dock inte genast. Den första åtgärden var att förse ett par mårdhundar med GPS-sändare för att klarlägga hur djuren rör sig under årstiderna. Förhoppningsvis skulle sändarna ge oss användbar information för upptrappningen av jakten.

Eliminerandet av rovdjuren sköts också upp för att vi med fågelinventeringarna kan påvisa mårdhundens inverkan på den ursprungliga faunan. För att kunna visa att åtgärderna påverkar fågellivet är det viktigt att få fram siffror på fågelfaunan innan skötselåtgärderna inleds. SOTKA-finansieringen hade ännu inte börjat så föreningen sökte finansiering för GPS-halsbanden på annat håll. Jägarförbundet, Natur- och viltvårdsstiftelsen och Finlands viltcentrals region Egentliga Finland ställde upp och är förtjänta av ett stort tack.

Arbetet med sändarhalsbanden inleddes i början av september i fjol norr om huvudön. Det första halsbandet sattes på en vuxen hona som fångades på Bergholm och halsband nummer två sattes på en yngre hona på Horsskär. Senare fick vi ett par halsband till och den 14 februari i år fick en vuxen hona på Marsskär det ena. Sålunda fick tre honor på tre grannholmar ett halsband.

Fågelinventeringen i Tunnhamn omfattade ett 70-tal öar. Diagrammet visar antalet häckningsrevir, men vi ska vara medvetna om att ett identifierat revir inte är liktydigt med en lyckad häckning. Mängden utplånade fågelkolonier och förstörda ägg i terrängen visar att fåglarna försöker häcka men sällan lyckas.

En mästare på överlevnad

Upplägget var späckat med intressanta frågor. Kan det på ett så litet område finnas tillräckligt med föda för mårdhundar att stanna en längre tid eller är de tvungna att vandra vidare till nya områden? Får de ungar? Överlever de ända till våren? Har de nått Tunnhamn simmande eller raskat över isen? För att ta sig från Tunnhamn till nya jaktmarker måste de simma en sträcka på cirka två kilometer. Tidigare var hanarna som fått halsband i skärgården väldigt rörliga, men inte heller för deras del kunde det bevisas att de hade simmat två kilometer. Dessutom hade de mist sin partner medan vi inte hade ingripit i Tunnhamnsdjurens liv.

På den viktigaste frågan – om de överlever till våren – fick vi ett entydigt svar. Det gör de. Hona 1 simmade på förhösten mellan några öar och undvek tvåans revir. För vintern slog hon sig ner på Äspskär som är ett naturskyddsområde.

Hona 2 höll sig huvudsakligen på Horsskär och Fåfängskär som ligger söder om. Simträckan var inte längre än några tiotal meter.

Hona 3 var den rörligaste och rörde sig tidvis i de båda andras marker, men i regel undvek även hon de andra och höll sig på Marsskär.

Hösten 2019 fanns det gott om rönnbär, vilket kan vara en förklaring till att djuren överlevde. Mest förvåning väckte dock tvåan som överlevde på det fem hektar stora Horsskär och stannade där från september till juni.

Bilden visar hur mårdhundshonorna som fick halsband norr om Tunnhamn har vandrat. Hösten 2019 och sommaren 2020 följde vi honorna 1 och 2. Hona 3 följde vi från februari i år till slutet av augusti. Avstånden på bilden visar sträckorna som en mårdhund måste simma för att nå andra öar från Tunnhamn.

Ungar

Halsbandsdjurens liv handlade inte enbart om överlevnad. Vi vägde dem när vi bytte halsband och de hade gått upp i vikt under hösten och mådde såpass bra att ettan och tvåan fick ungar.

Viltkamerorna på Äspskär tog bilder av ungar som uppenbarligen var ettans. Hon hade sitt högkvarter där ända till juni.

Såvitt känt fick hona 3 inga ungar, vilket syntes på hennes vandringar. Hon var uppenbart missnöjd med sin holme och gästade tidvis, också under längre tider, Lindören som är en liten ö väster om Äspskär.

Dessutom observerade under sommaren en sommargäst på Tunnhamn en vuxen med ungar. Vi hade misstänkt att där skulle finnas flera revir eftersom halsbandshonorna aldrig satte sin fot där. Tre revir med ungar på ett så här litet område i skärgården bevisar för oss att en vanskött skärgård i värsta fall kan hysa en väldig mårdhundspopulation.

Halsbandet avslöjar

Det är intressant att fundera på hur det hade gått under en vinter med isar. Sannolikt hade åtminstone trean gett sig iväg liksom också de övriga i ögruppen som saknar partner eller bor trångt. Djuren med revir parar sig i februari och början av mars och om de har tillräckligt att äta så är de troligen nöjda med sina öar.

Att djuren var så stationära under vintern ledde till beslutet att vintern vore den bästa tiden att jaga dem. Djuren finns på öarna där de har slagit sig ner i november-december. Om insatserna pågår i exempelvis tre-fyra dagar så är det på vintern lättare att hitta samtliga mårdhundar i ett område. Under den varma tiden på året rör de sig mera och avjagade öar kan få påfyllning från grannöar.

På vårvintern avslöjar halsbanden dessutom reviröarna, vilket är viktigt för de kommande insatserna. Det är bra att kunna pricka in de ”heta” öarna på kartan när ett skötselområde har nått underhållsnivån.

Djuren spårades upp och ställdes med kunniga hundar. De fångades, vägdes, mättes och könsbestämdes. När halsbanden byttes vägdes de igen och hälsotillståndet undersöktes.

Halsbandsmårdhundarnas öde

En enda halsbandshona överlevde ända till augusti då elimineringarna skulle inledas. Hona 1 dog på midsommaren på Lindören samtidigt som hona 3 befann sig på den lilla holmen. Vi misstänkte att det blev strid om reviret och att ettan förlorade kampen. Trean stannade på holmen i två dagar och åt tydligen upp ettan. När vi anlände fanns bara ryggraden kvar. Fyndplatsen låg djupt inne bland enar, vilket tyder på att den andra mårdhunden hade ätit upp den föregående revirinnehavaren i skydd av enesnåren. Normalt håller sig mårdhundar med revir på minst 100 hektar, vilket betyder att konkurrensen blir skoningslös när reviren är väldigt små. I Tunnhamn är reviren bara en bråkdel av detta. Efter ettans död tog nummer tre över Äspskär och stannade där till slutet av augusti.

Hona 2 mötte sitt öde i början av juli. Hon hade fått ungar på en ö med sommarstuga och stugans ägare ledsnade på att ha mårdhundar drällande på backen, så han fångade honan och fyra ungar i en fälla. Senare upptäckte han att det fanns en unge till på ön. Vi hade förutsett en konflikt och underrättat sommargästen om halsbandsmårdhunden och bett honom meddela oss om den påträffades död. Han hörde av sig och vi avtalade att vi hämtar halsbandet och tar med hundar och letar rätt på den återstående ungen. Jakten avkastade en vuxen hane men ingen unge. Ytterligare observationer av ungen inkom, men vi knep den först i augusti. Tydligen känner inte hundarna vittringen av ungar förrän senare på sommaren.

Etappvis uti i skärgården

Halsbandsmårdhundarna gav oss en uppfattning om hur arten sprider sig i skärgården. De slår sig ner på fuktiga, lundartade öar där det gärna får finnas rönn, vass och sötvatten. Sådana förhållanden skapar resurser som hjälper dem att överleva vintern.

Dessutom påverkar utbudet av människoskapad föda artens val av boplats. Djuren får ungar och om det går så simmar somliga individer till nya jaktmarker. Detta inträffar sannolikt i slutet av sommaren. Om sommarflyttningen förhindras av långa simsträckor så väntar de på vinterisar. På det viset erövrar mårdhundarna skärgården bit för bit.

Systematisk eliminering är det enda sättet att förhindra att mårdhunden erövrar skärgården. I områden med tät population, som i Tunnhamn, kräver detta en väldig insats. Om så bara en enda individ förblir i livet så börjar processen om igen.

I skrivande stund har elimineringen inletts. Mera om detta följer i en kommande artikel.

Projektet mot de främmande rovdjuren är inlett på fastlandet

SOTKA-projektet mot de främmande rovdjuren är ett pilotprojekt för upptrappad jakt på mink och mårdhund i skärgården och på fastlandet. I slutet av augusti inleddes verksamheten i jaktvårdsföreningarna Lahtisnejden, Nokianejden och Tavastkyrö-Viljakkala.

Projektet ska utveckla modeller för att få kontroll på minken och mårdhunden för att minska skadorna på sjöfågelfaunan som de båda arterna orsakar i eutrofa fågelvatten. Jaktvårdsföreningarna har utsett sina viktigaste fågelområden till jaktområden för projektet. För den egentliga jakten bildas jägargrupper som består av smårovdjursaktiva på respektive ort.

I nummer 1/2021 berättar vi mera om erfarenheterna av pilotprojektet på fastlandet.

Mera om samma ämne