Och visst blev det vilt; på färden hemåt låg det ofta höns i ryggsäcken.

Sami inledde självfallet jägarbanan före gymnasiet eftersom innehavstillstånd för gevär beviljades i moppeåldern 15 år. Då körde han omkring på en väldigt liten moppe, en Honda Monkey. På den fanns det inte plats för tv-lådan så hunden fick trava bredvid. Det var säkerligen en festlig syn när lillgrabben med geväret på ryggen puttrade iväg på sin Monkey med Pruukin Blanca, en korthårig vorsteh, joggade bredvid. På det viset transporterade duon sig till fågelmarkerna. Som självfallet inte låg långt borta, det här utspelade ju sig i Nurmo.

Sedan dess har Nurmo uppgått i Seinäjoki, som marknadsför sig som en rymdhuvudstad. Där finns det fortsättningsvis gott om mossar och skog och utrymme för hönsfåglarna.

En sak var mycket bättre på 80-talet:

– Då fanns det inga älgflugor alls. Nuförtiden är det ibland alldeles hopplöst att ströva i skogen, beklagar sig Sami. Fågel jagar han numera oftast i norr. I fjälllandskapet slipper han bli flugmat.

Fågelmässigt går det nuförtiden att jaga också på slätterna, om man inte låter sig skrämmas av flugorna.

– Nu finns det gott om orrar här igen, efter många dåliga år som fågeljakten låg nere. På den tiden åkte fågeljägarna norrut eftersom det inte fanns fåglar här hemma på slätten.

Även om det inte fanns flugor så inledde Sami redan på 80-talet traditionen att varje höst åka norrut för att jaga fågel. Där tillbringade han inte dagar utan veckor.

– Jag bodde i terrängen och jaktlaget bestod i regel av hunden och mig, minns Sami sina 80-talsjakter. Han ordnade med jobbet och familjen så, att det alltid gick att komma iväg. 

Numera är jagandet mera socialt, med kamrater och ofta även med Akseli, den ivrigaste jägaren bland de sex barnen.

Första geväret jagar fortfarande

Samis första hagelgevär var en Valmet 212. Bössan är inte längre den som han jagar mest med, men den är nyrenoverad, fungerar och blir använd.

Den första studsaren är däremot den han fortsättningsvis jagar med, en Tikka M-55 som bär sin ålder med heder och än i denna dag sätter punkt för älgar.

– Självfallet hade vi också ett miniatyrgevär, men vi jagade inte med det utan sköt bara kråkor, minns Sami sitt 80-tal. 

På väggen i Samis nyrenoverat stiliga kök hänger en ståtlig hornkrona. Den bars av älgen som blev 17-åriga Samis första fällning. Det var första hösten som han deltog som skytt i föreningens älgjakt.

– Vi blev instruerade att i första hand skjuta kalvar, men utan något absolut förbud mot att fälla en tjur om en sådan skulle dyka upp. Jägaren på grannpasset vinkade häftigt åt mig, och där kom den travande, en hiskeligt stor tjur! Det var ett spännande skott, men det gick vägen, minns Sami sin första älg.

Det är få förunnat att få en sådan älg i hårkorset, ens efter decenniers jagande, så Sami har all orsak att vara lycklig över fällningen.

Bara en handfull av Samis skolkamrater jagade, så oftast jagade han fågel på tumanhand med hunden. Självfallet deltog han också i älgjakterna och jagade emellanåt and med ett större sällskap.

När åttiotalet blev nittiotal studerade Sami till veterinär i Estland. På den vägen fick han naturligtvis många goda jaktkamrater på andra sidan viken. Han är fortsättningsvis medlem i en estnisk jaktförening och åker ofta dit. När sjukdomsläget det tillåter, alltså. I många år var det vildsvinsskinka på familjens julbord, men på grund av den afrikanska svinpesten är den estniska vildsvinstraditionen pausad. Coronapandemin satte dessutom stopp för allt övrigt resande.

– Jag väntar otåligt på att få nystarta jaktresorna till Estland, berättar Sami.

Hemmet och jobbet mitt i jaktmarkerna

När vi frågar veterinär Takala om en jaktupplevelse som han drömmer om, men ännu inte har upplevt så tänker han efter en stund, eftersom han redan jagar det mesta.

– Någon sådan verkar inte finnas; jag är fullkomligt nöjd med jaktläget som det är, funderar han.

Då står ju allting rätt till med jakten och drömmarna när ingenting fattas. Det hör ju till det anspråkslösa nordliga kynnet att undra vad som har gått på tok när ingenting har gått galet.

Samis hus ligger vid stranden av ån Nurmonjoki och djurkliniken ligger ett stenkast ifrån.

Kotirannan katiskasta saa toisinaan ahvenet itse kerättyjen korvasienten kaveriksi, mutta jutuntekopäivänä ansassa on vain yksi pikkuinen, joka päästetään kasvamaan.

Katsan vid hemstranden fångar ibland abborrar att avnjuta med egenhändigt plockade stenmurklor, men på intervjudagen finns där bara en ynka abborrpinne som släpps för att växa till sig.

Sami har sex barn och av dem är den äldsta, Akseli, den ivrigaste jägaren. Han följer ofta med på jakt. Men även de övriga har ärvt ett inbyggt intresse för jakt. Vem vet, kanske några av Akselis yngre syskon också blir inbitna jägare?

Intervjun görs medan säsongen för råbock pågår, så följande jaktliga operation blir att smyga på råbock under de närmaste dagarna. Bara det intensiva yrkeslivet på djurkliniken och renoveringen av hemmet det tillåter. Vi anar ändå att nysingeln Sami kommer att finna tid för en råbockskväll, oavsett hur intensivt det är med jobbet och renoverandet. 

Även bockjakten utgår hemifrån. I kanten på grannens åker ligger den första potentiella platsen för spaning. Dessutom har rådjur visat sig också i hans egen trädgård. Utsikterna till bockfällning är således goda!