Luffarna som gav ett arbetsprov

För femtio år sedan var jag med om en alldeles speciell jakt. En dunkel senhöst­dag strövade jag med min vän Tuomas i skogarna i norra Tavastland, den ena av oss med ett 16-kalibrigt Leijona-hagelgevär och den andra med en Sako fågelstudsare.   

Det var tyst och stilla, men friskt. Vid brasan fick vi oväntade gäster: två strövande hundar som slog följe med oss. De var helt klart ett egenartat men sammansvetsat par som höll ihop. Den ena var svartvit och långhårig, som en korsning mellan älghund och stövare. Vi döpte den till Takku. Den andra var en brunaktig uppenbarelse med sloköron som såg ut som en korsning mellan tax och dansk dogg. Den fick heta Lerppa.

Vi hade det trivsamt ihop och jyckarna gillade korv, svansarna vispade. Ett solidariskt par – inte minsta lilla gruff om godbitarna. Varifrån hade de två kompisarna månntro kommit, främlingar men ändå som hemma.

Äntligen begav vi oss iväg, alla fyra. Det doftade djupt och gott i skogen, den första snön skulle falla när som helst.

Ute på en vidsträckt öppning låg en stor, plöjd åker. Upp ur diket studsade en präktig fälthare och Takku tog med ett tjut upp jakten. De störtade iväg efter varandra tvärs över fårorna. För haren var det lätt, men för hunden tungt.

Lerppa var en taktiker. Tog en överblick av läget och for iväg med gasen i botten åt ett helt annat håll. Han rundade åkern och inväntade lugnt Jösse och Takku, som flämtade av ansträngningen. Där på andra sidan åkern avlöste grabbarna varann. Lerppa hade vilat, tog täten och drev fältharen praktiskt taget i famnen på oss. Visst blev det en stek! Grabbarna var ett tufft och samspelt stridspar; jag anfaller, du skyddar, du anfaller, jag skyddar..

Medan vi tog ur jösse så beundrade vi parets samspelta öga för jakten. Knappast hade de någon stamtavla eller certifikat för fasonen på svans och öron, men de båda luffarnas intelligens, taktik och självbehärskning imponerade.

Takku och Lerppa fick sin välförtjänta andel av harens inälvor, gäspade, lyfte på benet och strövade vidare i den tilltagande skymningen – någonstans.