I stadsmiljö blir säkerheten ännu viktigare

Juhani Laitinen, som är verksamhetsledare på Vanda jv-förening, är väl insatt i svårigheterna med jakt i bebyggelse. Vanda är den fjärde största staden i landet, räknat till antalet invånare, och är tätt bebyggt. Dessutom splittras staden av flygfält, tågbanor och motorvägar.

– Vi har nästan 10 000 hektar jaktmarker för hjortdjur i Vanda, men älgjakten begränsas av flygfält, gator och bebyggelse,

Vandajägarna har ändå ett brett urval vilt att jaga. Här, strax ytter om huvudstaden, jagar man älg, vitsvanshjort, rådjur och småvilt. Skogshöns och sjöfåglar finns det däremot ont om. Å andra sidan finns det gott om ringduvor på åkrarna och även kanadagås är tänkbart.

Fältharar finns det så mycket som man hinner jaga, förklarar Laitinen och berättar hur han nyligen såg elva fältharar på en åker. Då var det svårt att slita stövaren därifrån!

Fällor till utlåning

Även de främmande rovdjuren känner sig hemma i Vanda. Utmed åarna finns det minkar och i villaområdena mängder av mårdhundar. Verksamhetsledaren får ofta påringningar om mårdhundar. Minken och mårdhunden lever gott i tätorterna och är aktiva också på vintern eftersom det finns fågelbord och annat ätbart som människan bjuder på.

– Vi får ofta frågor om skabbiga mårdhundar och rävar. För några år sedan skaffade vi fällor som folk får låna, berättar Laitinen.

Laitinen visar låntagarna hur fällan gillras och betas, och informerar om lagstiftningen för jakt med fällor. Den som tänker gillra en fälla behöver tillstånd av jakträttsinnehavaren. I en tätort innebär det i praktiken husbolaget eller tomtägaren. Fällan ska kontrolleras varje dag.

– Man håller fällan gillrad i ett par, tre veckor. Som bete har jag föreslagit bland annat torrfoder för hundar. Om det blir napp ska man ringa till mig.

Somliga djur avlivar Laitinen själv och somliga avlivas av frivilliga på jv-föreningen.

Avlivningen kan i regel göras på plats. Avlivningen av jaktbara djur, som rävar, kräver ibland transport till en annan plats.

– Den här fällan är mindre än en Kanu och enkel att lyfta in i en paketbil.

Fällorna lånas ut ungefär 20-30 gånger per år. Låntagarna brukar uppskatta hjälpen som jv-föreningen erbjuder.

Rådgivning efterfrågat

Verksamhetsledaren på en jv-förening i Vanda stads storlek svarar dagligen i telefon och på mejl. Han får ofta frågor om skadade djur och om djur som skadar planteringar eller byggnader.

Föreningen har också små fällor som kan lånas ut om bekymret handlar om mårdar som rumsterar på vinden. För mårdfångsten har Laitinen ett tips.

– Köp en grillad broiler och beta med benen. Det fungerar bäst.

Men det händer ofta att föreningen inte kan bistå med annat än goda råd om skydd mot skador. I Vanda är det i synnerhet rådjursbesöken i folks trädgårdar som vållar bekymmer. I tätbebyggda områden är det ofta omöjligt att jaga sådana trädgårdsbesökare. Ibland har man försökt ordna jakt genom att knacka dörr i grannskapet och be om tillstånd att skjuta närmare än lagstadgade 150 meter från hus.

Säkerheten ännu viktigare i tätbebyggt område

SRVA-uppdragen (dvs storviltsassistansen) inom föreningen sker oftast på platser med tät bebyggelse. Då blir det ännu viktigare att ta hänsyn till den allmänna säkerheten.

– Vi jobbar i ett område där det rör sig folk dygnet runt. Det kräver omdöme och eftersöksjägarna ska alltid hålla koll på bakgrunden. För att vara lämplig för uppgiften måste man också kunna låta bli att skjuta, berättar Laitinen.

Det gäller att ha koll på både den allmänna säkerheten och SRVA-jägarnas säkerhet. För dem ordnar vi en utbildning där vi går igenom avlivningen av djur och uppdrag i bebyggda områden, med betoning på säkerheten.

– Jag betonar att man verkligen inte ska hämta ett djur vid rusningstid på ring III!

I Vanda handlar det vanligaste SRVA-uppdraget om en viltolycka med rådjur. Älgkrockar är sällsynta och krockarna med vitsvanshjort minskar. Assistansen är organiserad i fem grupper, en för varje stadsdel, som sköter sin egen geografiska bit. Gänget kan sin sak och Laitinen litar på att SRVA-jägarna behärskar sin krävande uppdragsmiljö.

I Vanda har viltolyckorna med vildsvin hittills slutat med att svinet dör på vägen, men jägarna har övat och har beredskap för eftersök på skadat svin. De har också vildsvinsbyxor och förbandsmaterial.

– Ännu har vildsvinsbyxorna inte behövts. Inga andra tillbud har heller inträffat, suckar Laitinen lättat.

Som en specialitet här i huvudstadsregionen säljs en del av de trafikdödade djuren som föda till kattrovdjuren på Högholmen. Om det inte går att gräva ner det döda djuret och det är illa skadat så kollar man också upp möjligheten att bränna det som energi.