Jaktåret 2018-2019 förlängdes hjortsäsongen till mitten av februari. Då var det inte tillåtet att använda hundar i februari, men under den senaste säsongen var det tillåtet med drivande hund. Detta togs emot med öppna armar, i synnerhet i södra ändan av landet med sina milda vintrar och brist på snö.

I dagsläget är hjortjaktssäsongen väldigt lång och omfattar samtliga årstider utom våren; från sommarvärmen (+20) i början av september till den smällkalla vintern (-20) i februari.

Anpassar beteendet efter omständigheterna

Ju längre vintern lider desto större blir rollen som födan spelar. Att hålla sig varm under de kalla vintermånaderna kräver enormt mycket energi, så det är oundvikligt att det uppstår ett energiunderskott.

Vitsvanshjorten har förmågan att hitta den bästa födan när det behövs. I avskjutningsstatistiken för området med tät stam verkar samma trend upprepa sig; där stiger kurvorna stadigt uppåt efter årsskiftet. Varje år stupar en rejäl andel hjortar för jägare som vaktar vid utfodringsplatser. Vilket visar att besöken på sådana ökar markant efter vinterns inbrott.

På utfodringsplatserna finns sockerbetor, morötter och spannmål som lockar hjortarna för att varje dag tanka energi. Detta gäller i synnerhet när temperaturen har sjunkit rejält under noll och snön ligger djup. Det blir svårare att finna föda på åkrarna och hjortarna, som ju alls inte är dumma, söker sig dit där födan är lättast att få tag på.

Vitsvanshjorten har lätt för att lära sig. Ett punktartat jakttryck vid en utfodringsplats underlättar inte i längden jakten utan snarare tvärtom. Hjortarna senarelägger ätandet till dygnets mörka timmar eftersom mörkret ger dem en känsla av trygghet. Av den här orsaken är det inte ovanligt att hjortjägare knorrar i slutet på säsongen eftersom hjortarna kommer för att äta först närmare gryningen. Kvalitetsoptik i kombination med snö som lyser upp punkterar dock tryggheten i mörkret och på det viset kan också en försiktig individ bli fälld. Förutsatt förstås att sittfläsket och livspusslet medger nattvak i kojan.

Hemområdet krymper medan vintern framskrider

Det är ofta svårt att få grepp om hemområdet där hjortarna och i synnerhet hindarna håller till. Det är lättare att följa med bockarna eftersom de kan identifieras utifrån hornen.

Födan och var någonstans födan finns är avgörande faktorer när hjorten väljer sitt hemområde. I början av säsongen finns det gott om mat och hemområdet är stort. Vandringen mellan legan och betet kräver ingen stor mängd energi.

På vintern blir områdena mindre eftersom det kostar mycket mera energi att vandra. Vid sträng kyla besöker hjortarna ofta foderplatsen mitt på dagen eftersom solvärmen minskar kroppens uppvärmningsbehov, vilket gör ätandet energieffektivt. På natten kan en tur-returfärd till maten kräva så mycket energi att det inte lönar sig. Då stannar hjorten kanske där den är eller ger sig iväg först när den måste.

Om det i närheten av ett kvalitetsbete finns en lämplig, skyddad plats för en daglega kan hemområdet krympa och bli överraskande litet. När snön ligger har hjortarna ofta sin lega på ett berg eller en myr där de under dagen kan äta mossa eller torvmarksväxter utan att behöva bege sig någonstans.

Viltkamerorna är till stor hjälp

Nuförtiden hittar man en viltkamera vid var och varannan foderautomat. Kamerorna ger oss viktig information om stammens storlek och struktur, och för den som håller igång utfodringen är nyttan väldigt konkret och investeringen är lätt att motivera.

Viltkameran hjälper jägaren att få grepp om hjortarnas tidtabell, vilket självfallet minskar på dödtiden i kojan. Om det mörknar klockan fem och hjortarna regelbundet infinner sig först vid åtta-nio, så är det ju meningslöst att sätta sig i kojan redan på eftermiddagen.

Under barmarkstiden berättar viltkamerabilderna dessutom från vilket håll hjortarna kommer. På det viset kan jägaren låta bli att vakta när vinden blåser åt fel håll. Det är inte ovanligt att jägare struntar i det här och tänker att lukter inte sprider sig från kojan. Men faktum är att om syret räcker till i kojan och luften cirkulerar, så strömmar det också ut luft, och med luften följer dofterna.

Somliga löser doftfrågan genom att låta röret för utluften vara flera meter högt, i förhoppningen att dofterna inte ska nå hjortnosen. Men vaktandet sker oftast på kvällen då luften svalnar och sjunker. Om vädret är lugnt eller vinden svag så fungerar inte heller den här lösningen. Vid måttlig vind kan lukterna hinna rätt långt innan de sjunker.

Slutet på året ofta ödesdigert för bockarna

Brunsten börjar vid månadsskiftet oktober-november och håller vanligen på till mitten av december, men ibland lite till, i synnerhet om det råder brist på bockar. Om hinden inte blir betäckt när brunsten når sin topp i mitten av november så brunstar den på nytt efter 28 dygn.

Redan mot slutet av oktober letar bockarna aktivt efter hindar och letandet fortsätter in i december. Det här pågår i halvannan till två månader och inkluderar massor med kilometer, bataljer med andra bockar och i bästa fall flera parningar.

Brunsten är en sådan pärs för bockarna att de kan tappa en femtedel av sin vikt. De försummar att äta, så i december gäller det sedan att vräka i sig mat.

I vårt land blir en avsevärd del av bockarna fällda i december. Det är alltså ingen slump att bilder på stora fällda bockar börjar figurera i de sociala medierna vid den här tiden. Månskensnätter med snö ger i slutet av året jägarna utmärkta tillfällen att fälla sina drömmars trofébock.

Efter årsskiftet gäller det dock att vara noggrann med identifieringen innan man skjuter. De tidigaste bockarna fäller hornen redan vid årsskiftet och oftast är det hanarna med de största hornen som börjar. Att i skymning skilja en hornlös bock från en ensam hind är verkligen inte enkelt. Det är klokt att lära sig känna igen hjortarna eftersom vi ska spara på de unga bockarna och låta dem utvecklas för att bevara den rätta könsfördelningen i stammen. Dina egna viltkamerabilder kan bli ett utmärkt studiematerial för igenkänningsövningarna! Studera bilder tagna av hindar och bockar som besöker en utfodring efter brunsten och jämför kroppsformerna, men tänk bort hornen. Ju mer du studerar ämnet desto tydligare börjar du se skillnaderna.

I slutet av säsongen blir det fällningar också på åkrar

Efter hand som säsongen framskrider och ju fler hjortar som blir fällda vid utfodringsplatser, desto mer lär sig hjortarna att undvika sådana, i synnerhet i dagsljus. Men om inte snödjupet är oerhört eller kölden knäpper i knutarna så betar hjortarna också på åkrar, i synnerhet i skymningen. Ofta går det på det viset att utsikterna ljusnar för dem som vaktar vid en åker eftersom jakttrycket föser bort hjortarna från utfodringsplatserna på dagen.

I slutet av föregående jaktsäsong hörde jag flera kamrater i min jaktförening säga att hjortarna inte längre kommer till utfodringsplatserna, och om de gör det så gör de det först på morgonnatten. Många åkrar var jägarfria, så där kände sig hjortarna säkra och kom för att beta mitt på blanka dagen.

När snön ligger är det jobbigt att gräva fram födan. Också på åkrar är hjortarna selektiva och gräver fram den bästa födan. Ängsmark med klöver är ofta bra ställen att vakta på, bara man förmår sitta ute i vinterkylan. Hjortarna gillar också stubbåkrar med ett uppslag av klöver. Men om åkern har varit blöt och frusit innan snön föll så blir det väldigt svårt för hjortarna att gräva fram födan. Under sådana omständigheter visar sig kanske inga hjortar alls på åkrarna.

Sällskapsjakt ända till slutet på säsongen

Nuförtiden kan vi njuta av drevjakt ända till mitten av februari. Drevet behöver inte heller genomföras med folk i kedja bara vinterföret tillåter kortbenta drivande hundar. När hjortarna har övergått till att aktivare besöka utfodringsplatserna är det förnuftigt att på drevjakt släppa hundarna på en sådan. Men självfallet hör det till god jägarsed att först be om tillstånd av den som äger utfodringen. På det viset undviker vi konflikter som skulle förgifta atmosfären i jaktföreningen.

På en drevjakt kommer skottchanserna ofta hastigt. Det vilar på jaktledarens ansvar att påminna deltagarna och ge anvisningar om identifierandet av de lovliga djuren. Detta i synnerhet som bockarna redan har fällt hornen.

En drevjakt med hund i slutet av säsongen ska ju vara en avkopplande dag, ett avbrott i vardagen. En klar köldmorgon i februari med frostiga träd och termosen laddad med hett kaffe; då är det en överväldigande upplevelse att höra den drivande hundens skall närma sig.

Att därefter avrunda jaktdagen med eftersnack med kamraterna vid brasans värme ger veckoslutet ett värdigt avslut och krafter att under vardagsveckan vänta på nästa veckoslut.