”Hjärtat bultade som besatt”

För många är premiärdagen för jakten på ringduva den 10 augusti också inledningen på jaktåret.

För Marko Heikkinen har datumet stannat i minnet som dagen då hans eget jagande tog ett kliv framåt: han fällde sitt första vilt.

– Vi jagade i fjol en kväll när duvorna flyger.

Jag spanade mot himlen, om duvorna skulle komma och sätta sig i träden där de vilar, berättar Heikkinen.

Vaktjaktsgömslet fanns vid en åkerkant, dolt bland enar. Platsen var Yläne i Egentliga Finland och det var Heikkinens svärfar som hade utsett den, utifrån sin mångåriga lokalkännedom. Det var han som en gång hade tänt Heikkinens jaktintresse. Till en början hade han i ett par års tid följt med svärfar på jakt tills beslutet mognade att börja jaga själv. Han skrev jägarprovet i fjol somras och efter det väntade han på att jaktåret skulle börja.

Rastlös hund och säkert skott

Heikkinen fick vänta ett tag på att duvorna skulle dyka upp. Väntandet blev hektiskt eftersom hans sällskap – en stor och oerfaren golden retriever – inte hade tålamod att sitta stilla. Men till slut dök en ringduva upp och satte sig i en trädtopp bara 20 meter ifrån.

Det var ruskigt spännande, jag blev torr i munnen och hjärtat bultade som besatt, minns Marko Heikkinen den dagen.

Han tog långsamt sikte på fågeln, slog ifrån säkringen och kramade avtryckaren utan att tveka. Fågeln föll.

– Adrenalinpåslaget var enormt. Det kändes som om jag körde på autopilot. Jag visste vad jag skulle göra, utan att fumla. Det var fint. Jag kände mig stolt.

Hunden tog snyggt fågeln i munnen och hämtade den hel till skytten.

De följande fällningarna kändes avslappnade och alldeles annorlunda. Fåglarna han knep under dagen hamnade i ”duvgrytan”.

Sedan dess har Heikkinen tränat skeet flitigt, nästan varje vecka, och har slipat tekniken. Sannolikt blir det mera duvgryta i höst!