Hermelinen och hjorten

Det hände sig i november en höst på 80-talet under älgjakten. Jag gick de cirka 500 metrarna från bilen till passet. Det hade fallit ett par centimeter snö under natten och när jag närmade mig passet noterade jag färska hjortspår på stigen. Eftersom vi också hade tillstånd för hjort så tog jag ner geväret från axeln och fortsatte väldigt försiktigt.

Strax upptäckte jag en hind ungefär 50 meter ifrån, intill mitt pass. Jag höjde studsaren väldigt långsamt och kramade avtryckaren så fort hårkorset hade hittat rätt. Hjorten föll knall och fall. Jag gick fort fram och stack den.

Därefter satte jag mig på ryggsäckspallen ungefär fem meter ifrån och väntade på att älgdrevet skulle dra igång. Det var fullkomligt tyst och vindstilla i skogen.

Snart hörde jag ett svagt prassel rätt nära och undrade vad det kunde vara. Prasslet kom närmare och blev starkare, och ett litet djur skymtade i riset. Det var en hermelin med en skogssork i munnen och kurs rakt på den fällda hjorten.

När hermelinen upptäckte hjorten släppte den sorken och hoppade upp på hjorten. Den var som elektrifierad och skuttade härs och tvärs på hjorten och nosade på kulhålet och sticket. Den var så i gasen att den inte upptäckte jägaren som satt bara några meter ifrån.

Slutligen insåg hermelinen ändå att hjorten inte gick att släpa därifrån, hoppade ner på marken igen, nappade sorken och fortsatte färden.

Hela hösten hade jag kånkat på systemkameran och tagit mängder av bilder på jakt och vilt. Men den här gången hade kameran blivit på framsätet i bilen. Så det förargade! Jag hade ju fått den otroligaste bilden under hela min jägarbana!

Mycket bilder har jag tagit sedan dess, men aldrig råkat på en situation av samma kaliber.