Giftbeten ledde till fällande dom för jaktbrott

I spalten Brott och straff behandlar tidningen Jägaren aktuella rättsfall med anknytning till viltet, jakten, föreningsverksamheten och vapnen. Fallen har sammanställts av juristen Panu Hiidenmies.

En jägare befanns skyldig till jakt med förbjudet redskap när han avsiktligt hade jagat fredade djur. Norra Karelens tingsrätt dömde honom därför för jaktbrott. Bevisningen räckte dock inte till för rubriceringen grovt jaktbrott.

Åklagaren yrkade på straff för grovt jaktbrott

Enligt åtalet hade jägaren avsiktligt eller av grov oaktsamhet jagat med ett i jaktlagen förbjudet redskap eller dito jaktmetod. Dessutom hade den åtalade i strid med jaktlagen jagat ett fredat vilt utan dispens.

Enligt åtalet hade jägaren skaffat gift, blandat det i köttfärs och lagt ut det förgiftade köttet i terrängen för att döda eller skada vargar eller fördriva sådana från området. Åklagaren kunde bevisa att jägaren i fångstsyfte hade letat efter vargobservationer och vargspår. Dessutom hade han letat på nätet efter vargobservationer för att kunna lägga ut giftbetena på lämpliga platser. Enligt åtalet verkställdes gärningen på ett synnerligen rått eller grymt sätt eftersom syftet var att förgifta ett stort antal djur. Brottet begicks särskilt planmässigt och ledde till att flera vargar skadades eller dog. Därtill kommer att gärningen sträckte sig över en lång tid och orsakade fara också för andra vildlevande djur. Giftet i fråga leder till en långsam och plågsam död.

Jägaren bestred åtalet

Jägaren bestred åtalet i sin helhet. Enligt honom hade han befunnit sig i området för att serva sin bil och på hemvägen började han må illa och steg ur bilen för att spy. Han hade inte lagt ut några giftbeten.

Tingsrätten övervägde

Enligt utredningen av fallet är giftet i fråga sådant, att den som sväljer det dör, men inte nödvändigtvis omedelbart. Åklagaren kunde dock inte förete tillräckliga bevis för giftets verkan innan djuret dör. Detta hade varit nödvändigt för tingsrättens bedömning av djurets lidande. Gärningen kunde inte bedömas som grov eftersom det inte kunde bevisas att brottet skulle ha begåtts på ett synnerligen rått eller grymt sätt.

En grov gärning kännetecknas dessutom av särskild planmässighet, vilket inte heller kunde bevisas. Åklagaren kunde inte bevisa att brottet var riktat mot en stor mängd vilt och därför kunde tingsrätten inte som helhet betraktat anse brottet vara grovt.

Tingsrätten ansåg att jägarens handlande var bevisat i enlighet med strafflagen och att det inte rådde några beaktansvärda tvivel. Jägaren hade då han begick gärningen använt en förbjuden fångstmetod och jagat ett djur som är permanent fredat. Jägarens agerande uppfyllde således jaktlagens definition på jakt. Tingsrätten ansåg att det inte var trovärdigt att jägarens val av körväg skulle ha berott på illamående.

Tingsrätten dömde jägaren för jaktbrott till fyra månader villkorligt fängelse eftersom han inte var tidigare straffad, jaktförbud i två år samt att överlåta jaktkortet till jv-föreningen.

Hovrätten ändrade inte domen

Jägaren överklagade till hovrätten och yrkade på att åtalet och straffyrkandena skulle avslås. I andra hand yrkade han på att straffet skulle mildras till böter alternativt att fängelsedomen och jaktförbudet skulle förkortas. Som nya bevis hänvisade jägaren till ett läkarutlåtande för att bevisa att han varit sjuk vid tidpunkten och vid skral hälsa vid förundersökningen, samt en kartskiss. Dessutom bad han att få kalla in egna vittnen.

Hovrätten beviljade inte prövningstillstånd eftersom de framförda omständigheterna inte räckte till för att betvivla riktigheten i tingsrättens dom. Tingsrättens beslut stod således fast.