En skogsholme hägrar där framme, ute på aapamyren. Vattnet klafsar om stövlarna, men emellanåt kan jag följa en sträng fastmark som är övervuxen med dvärgbjörkar. Den skoningslösa hettan får svetten att flöda medan knotten myllrar i ögonen och öronen på mig. Ryggsäcken tynger på axlarna och hagelgevärets rem skavar. Studsaren hänger lyckligtvis utanpå ryggsäcken. Myrholmen som jag har utsett till övernattningsplats närmar sig sakta men säkert.

Upplevelsen känns säkert bekant för dem som har provat på jaktformen! Sädgåsen fredades 2014, men i somliga trakter i norra Finland kunde gåsjakten återupptas 2021. Jakten på den här gåsarten regleras med en förordning som utfärdas av jord- och skogsbruksministeriet. Intresserade jägare ska alltså kolla begränsningarna varje år.

En uppskattad jaktform

En jägare som vill komma enkelt undan på jakten ska alltså avstå från gåsjakt på aapamyrar. Det är nämligen förbjudet att förenkla jakten med utfodring eller att passa vid åkrar. Återstår alltså att klafsa omkring på en myr ute i ödemarken.

Det är uttryckligen svårigheterna som gör sädgåsjakten till en av de högst värderade jaktformerna. Mårdjakten som spårning i djup snö, björnjakten på egen hand i väglös ödemark, och tjäderjakten i januarikyla tävlar i samma kategori.

Det svåra med gåsjakten består av komponenter. Aapamyrar är svåra att ta sig fram på och de bästa platserna ligger i regel långt från närmsta väg. För jakten gäller det att rusta sig för flera dagar eftersom ett kort dagsbesök vid myrkanten vanligen innebär att jägaren kammar noll. Jägaren ska behärska de grundläggande jägarfärdigheterna och kunna läsa myren för att inte försätta sig själv i livsfara. Det hjälper att känna till gässens levnadssätt, och lokalkännedom räknas som merit. Att klafsa omkring på sviktande myrmark med full packning är såpass tungt att otränade personer inte ska ge sig in på det.

När föremålet för jakten dessutom är en ytterst skygg och försiktig fågel så förstår läsaren att det handlar om en enormt krävande jaktform!

Fastställ arten och åldern

Sädgåsen ger ett grått intryck. Buksidan är ljusare än ryggsidan. Näbben är orange med svart rot och spets. Benen är orangegula. En ung sädgås är aningen mindre än en vuxen och näbben saknar den orange färgen.

Lätet är nasalt, en trumpetstöt med två eller tre stavelser. När flera gäss i en flock trumpetar blir effekten en rätt kaotisk orkester.

Det är viktigt att se skillnaden mellan vuxna och unga individer eftersom jakten på sädgås ska vara selektiv. De vuxna gåsparen håller troget ihop hela livet och är därför mycket värdefullare än de unga för att stammen ska utvecklas positivt. Gåsen som håller vakt när flocken betar är oftast en vuxen.

På myrarna där sädgåsen får jagas finns inga andra gäss, så för artbestämningens del ska det inte uppstå några bekymmer. Men vid svag belysning kan en grå sångsvansunge ändå orsaka en felbedömning. Numera får sjöfåglar skjutas tidigast en timme före soluppgången och senast en timme efter solnedgången, vilket betyder att dagsljuset alltid räcker till för att bestämma arten.

Spaning på förhand är väl använd tid

Gåsjakt går det att ägna sig åt på impuls, men med spaning på förhand blir sannolikheten enormt mycket större för att jägaren åtminstone ska få syn på några gäss. Oräkneliga gåskullar har blivit upptäckta liksom i förbifarten av personer som plockar hjortron i juli. Kullarna hinner förstås samla sig till större flockar innan jakten börjar, så det är inte alls säkert att den där kullen vid hjortronstället finns kvar.

Förhandsspaningen ska göras på ett sådant vis att gässen inte anar oråd; de är skygga och blir de störda så är det lätt hänt att de flyttar. Kikarspaning och lyssnande vid myrkanten några dagar före jakten ger det säkraste resultatet. Även fjädrar, dun och avföring avslöjar var flocken gärna håller till. Sädgåsen är en väldigt oförutsägbar art, så flocken som den förhandsspanande jägaren upptäcker kan försvinna till okänd ort även om den inte har blivit störd.

Omsorgsfulla förberedelser och rätt utrustning

Före jakten bör du kontrollskjuta gevären. Testa också hagelpatronernas träffbild och inträngning. Med stålhagel är 25 meter det maximala säkra skjutavståndet för sädgås. Med volfram blir träffen bra också på mycket längre avstånd. Med studsare blir skjutavstånden ofta långa och inskjutningen ska därför göras med omsorg.

Klädseln är en avgörande faktor för att klara sig ute på gåsmyren. Vädret är ofta varmt eller hett och en membrandräkt får svetten att flöda. En terrängdräkt som andas känns trevligare. Packa dessutom ner en omgång lätta regnkläder i botten på ryggsäcken.

Vandringskängorna kan du glömma; rejäla gummistövlar är vad som gäller ute på myren. Ett par lätta vadarstövlar räknas inte heller som någon överdrift.

Myggorna, knotten och framför allt svidknotten går i synnerhet på kvällen jägaren på nerverna om han inte har skyddat dig. Ett svart myggnät över en hatt med brätten och instoppad innanför kragen håller kvar jägaren i komfortzonen, i synnerhet om också händerna är skyddade med lämpliga handskar.

En rejäl handkikare är den viktigaste utrustningsdetaljen för den egentliga jakten. Oavsett om du jagar på en myr eller vid en skogstjärn så är det svårt att upptäcka gässen med obeväpnade ögon.

Ett teleskopsvirvelspö är väldigt bra att ha när gåsen är fälld och ska bärgas i öppet vatten.

Före jakten ska du också komma ihåg att skaffa tillståndet. För gåsjakt i Forststyrelsens marker behöver du ett tillstånd för sjöfågel. I motsats till tillstånden för hönsfåglar så går det i regel att få tillstånd för sjöfågel i samtliga områden. Priset för tillståndet svider inte heller i plånboken.

Campingutrustningen

Ofta räcker det med vakuumpackade reservstrumpor och ett extra underställ. I början av gåsjakten kan det bli nattfrost och plötsligt känns tillvaron i sommarsovsäcken kall på natten.

Taket på vindskyddet ska vara vattentätt så jägaren slipper vakna i en vattenpöl. Möjligheten att stänga den öppna sidan med en duk eller ett myggnät borgar för en god nattsömn.

Kolla också basutrustningen

Kolla också basutrustningen; första hjälpenväskan med sitt genomtänkta innehåll, kompassen, den energihaltiga nödransonen, ventilationstejpen, yxan och kniven (båda vassa!), vattenfiltreringskannan och matlagningskärlen. Med de här grejerna klarar du av det mesta!

Med tanke på nödsituationer är det förnuftigt att installera 112-appen i telefonen och även packa ner en elbank för telefonen. Att grejerna för att göra upp eld är vattentätt förpackade är en självklarhet.

Reservera tillräckligt med tid

Det är också förnuftigt att inleda förberedelserna för gåsjakten minst en dag i förväg. Vandringen ut på myren och iordningställandet av lägret tar såpass mycket tid att den som börjar packa grejerna först på morgonen den första tillståndsdagen får bråttom. Och brådskan är precis det sällskap som man inte vill ha med sig på jakten!

När jakten väl börjar, den 20 augusti klockan 12, är det inte heller läge att stressa. Om du känner till ett ställe som gässen gillar så kan du efter några timmar på passet och väl kamouflerad kanske åtminstone få se dem. Det kan finnas fler jägare där, på olika ställen på och vid myren, och någonstans ifrån kan gåsflocken flyga upp.

När skottläget uppenbarar sig

Att smälta in i terrängen hör till det viktigaste. Ett kamouflerande ansiktsskydd är bra att ha, och dito handskar. När flocken närmar sig gäller det att hålla sig alldeles stilla tills den är inom skotthåll. Om avståndet är för stort när gässen passerar så låt bli att skjuta. En skadskjuten och försvunnen gås fördärvar hela jakten!

Om gässen landar inom räckhåll för studsaren så är det ansiktsskydd och långsamma, försiktiga rörelser som gäller. Gässen är oerhört bra på att upptäcka rörelser och stannar inte kvar för att kika.

Hunden kan inte överskattas

Av tradition har jägarna använt spetsar på gåsjakt, men en apporterande hund är oftast till stor hjälp, oavsett rasen.

Spetsen hittar gässen, oavsett om de befinner sig i vattnet eller i skogen i färd med att äta blåbär, och driver dem till närmsta insjö eller myrtjärn. Det här förutsätter förstås att gässen inte är medvetna om jägaren. De är inte rädda för en såpass liten hund utan börjar snarare retas med den så fort de har plumsat ner i vattnet. Hunden skäller, gässen snattrar och jägaren ålar sig närmare – se där ett skottläge som stannar i minnet!

På passet kommer också hunden till nytta och behöver inte döljas. Gässen är nyfikna och det är inte ovanligt att en flock som passerar över myren gör en avstickare för att kika på hunden.

Den allra största nyttan gör hunden när den letar rätt på en skadskjuten och försvunnen gås. Gässen är fenomenalt bra på att gömma sig, så att en människa kan passera tätt förbi en ruggande eller skadad gås utan att upptäcka den. Men det går inte att gömma sig för hundens väderkorn och även om gåsen skulle vara en hejare på löpning så hinner hunden ifatt den.

Lämna inga spår i naturen

Allt för snart är jakten över och det är dags att återvända till civilisationen. En sann jägare lämnar inte minsta lilla skräp efter sig på lägerplatsen eller passet. Han ger eldstaden en rotblöta innan han går och täcker kanske den med mossa så att inga spår av lägret blir kvar.

Kom ihåg att anmäla fällningen

Om jakten har lyckats så väl att en sädgås har hamnat i ränseln så är jägaren skyldig att göra en fällningsanmälan. Vilket är enklast att göra i tjänsten Oma riista. Det går också att göra anmälningen på viltcentralens blankett för ändamålet, och den ska göras inom sju dagar från fällningen.