Kolumn: Den tillfälliga vandrarn

En skara bedrövliga jägare

Jari Rauhamäki
Redaktör som gärna strövar i naturen och siktar på djuren med kamera, inte kikarsikte.

Publicerad13.1.2021

I november gjorde jag en vandring tillsammans med en vän. Trots den sena årstiden tänkte vi övernatta i ett vindskydd eftersom vädret var gynnsamt för friluftsfolk.

Det var fridfullt i skog och mark. Vid vindskyddet hann vi redan tro att vi var de enda som övernattade när i skymningen en grupp på åtta karlar ramlade in med sitt pick och pack.

Herrarna skulle fira en av deltagarnas 50-årsdag och packningen var därefter. Mer behöver väl inte sägas?

Gubbarna kom från skjutbanan, för i sällskapet fanns några inbitna jägare. Några, men alls inte alla. Under kvällens lopp klarnade det att det var en brokig jägarskara som hade trillat in, dåliga och aningen bättre.

Snacket kom igång om jakt och gevär. Studsarna och hagelbössorna smällde, krutet osade och djur togs av daga.

Vi hamnade direkt utanför jägarnas krets; jag, min vän och en del av sällskapet. Inte utan orsak: historierna var bottenlöst usla och tidvis till och med råa.

Ett par av de så kallade jägarna hade till och med mage att upprepat skämta inför vilt främmande människor (dvs oss) om en jaktolycka där en person på terrängcykel omkom. Jag fann det inte lustigt, snarare tvärtom.

Kvällen mörknade och historierna blev allt värre. Vi fick höra att på andjakt identifierar man arten först på marken. Och hur fint det känns att titta på ett rådjur genom kikarsiktet och knäppa det mellan ögonen. Och så vidare. Att jaga etiskt, respektera viltet och tänka på säkerheten bekymrade inte herrarna ett dugg.

Själv jagar jag inte, men jag känner många jägare. Jag respekterar dem och deras jaktintresse. De är till största delen smarta gossar. Det här sällskapet var det inte, åtminstone inte alla.

Det var två-tre bedrövliga ”jägare” som hade hittat till vindskyddet. Usla visitkort för en fin hobby.