De stötande hundarna visar framtassarna!
De stötande jakthundarna är fortfarande en okänd bekantskap för många jägare. De här allsidiga jakthundarna blir efter hand vanligare tack vare det goda lynnet och bredden på bruksegenskaperna. I jämförelse med övriga jakthundsraser är det fortfarande få som blir registrerade. Den stötande hunden är en effektiv jakthund, men kräver god kontroll och mycket aktivitet. Jag avråder från att skaffa en jakthund som enbart sällskapshund!
Som stötande hund kan användas nästan vilken hund som helst som effektivt sätter viltet i rörelse, men inte följer efter någon längre sträcka. De flesta hönshundar nerifrån kontinenten har ursprungligen också använts för att stöta jaktbara däggdjur. Intresset för den här jaktformen har ökat också i vårt land och exempelvis vorstehhundar används i viss utsträckning som stötande hundar. De flesta retrievrar och spanielhundar fungerar också som stötande hundar. Bland terrierraserna torde den vanligaste vara tysk jaktterrier som passar alldeles utmärkt till den här jaktformen.
Småviltsjägarens outtröttliga kamrat
Oavsett rasen kan en stötande hund utmärkt väl användas även hos oss vid många former av småviltsjakt. På duvjakt i början av hösten fungerar den som vilken annan apportör som helst. Med utbildning lär den sig att sitta tyst på passet och raskt hämta fåglarna i den närmaste terrängen. Apporterandet är ett trevligt sätt att förlänga säsongen för hunden och ger den sysselsättning utöver det egentliga stötandet.
Raserna som används som stötande hundar är i regel ivriga och uthålliga simmare som inte låter sig avskräckas ens av kallt vatten. I synnerhet i landets södra delar bjuder den långa sjöfågelsäsongen på en lång säsong för apportering. Wachtelhundar, spanielhundar, vorstehar och retrievrar apporterar energiskt och ivrigt. De har i regel en naturlig fallenhet för att bära föremål och vilt, vilket underlättar utbildningen till apportör. Även de minsta stötande raserna apporterar flinkt de vanligaste änderna till husse, men vad gässen beträffar kan orken ta slut för en liten tik. Det handlar alltså om en uthållig jakthund som slutför jobbet, om bytet så ska släpas.
Efter hand som jaktsäsongen framskrider används de stötande hundarna på drevjakt efter hare och räv. De passar utmärkt på sällskapsjakter i begränsade marker. I allmänhet är de bra på att nosa upp viltet och stöter med sitt höga skall effektivt iväg småviltet till passkyttarna. De stötande hundarna är i sitt esse på jakter av den här typen i ett brutet odlingslandskap, i små skogsfigurer och utmed åar. I stora skogsområden eller ödemarker passar dock andra raser med vidare sök och längre drev bättre.
Lämplig även för blodspår
En av användningsformerna för stötande hundar är helt klart att följa blodspår, det vill säga eftersök på skadat vilt. De har ett skarpt väderkorn och en naturlig fallenhet för att följa blodspår. Vid utbildningen av unghundar börjar man ofta med blodspåren innan den egentliga stötande utbildningen. När viltgnistan väl har tänts kan, beroende på individen, uppgiften att följa ett blodspår ändå innebära utmaningar, i synnerhet i viltrika marker. Övningarna med blodspår kan lekfullt inledas redan som alldeles liten valp. Tack vare sitt luktsinne hittar hunden säkert även blodspår som är litet äldre. Det är väl närmast fråga om huruvida motivationen räcker till för att följa ett blodspår om det bjuds på färska viltdofter.
I synnerhet när hjortarna, rådjuren och vildsvinen blir vanligare ökar också SRVA-uppdragen som arterna ger anledning till. För de flesta stötande hundar räcker den fysiska och psykiska styrkan också till mera krävande eftersök på skadat vilt. Följandet av blodspår görs huvudsakligen med kopplad hund, men om hunden släpps lös bör den ha kapacitet att hinna fatt och ställa djuret. När hunden letar efter småvilt ska den också apportera djuret till sin förare.
Hjortdjuren utgör brödjobbet
Beträffande hjortdjuren upplever vi här i landet i detta nu ett överflöd. Det kommer inte som någon överraskning att raserna som har utvecklats för marker med starka viltstammar har blivit populära. En stötande hund ska inte söka vilt särskilt långt från sin förare. När viltet är funnet ska en välutbildad stötande hund sätta djuret i rörelse i riktning mot passen. Jaktformen passar inte i viltfattiga marker, men i vilttäta marker sätter hunden flera djur i rörelse och återvänder efter en kort spurt för att söka nästa vilt.
Den finska lagstiftningen känner inte den stötande hundens sätt att arbeta. Om en stötande hund har en mankhöjd som överskrider 39 cm får den ändå inte inte driva hjortdjur. Den som har en sådan hund ska vara särskilt uppmärksam på detta.
Stötande hundar får användas vid jakt på samtliga hjortdjur som förekommer i landet samt vildsvin. Av allt att döma kommer det framledes att finnas gott om jobb för effektiva stötande hundar eftersom någon betydande minskning inte finns i sikte, i synnerhet inte för hjortarna och rådjuren.
För jaktföreningarna gäller det att anpassa sig när de börjar jaga med stötande hundar. Hundarnas arbetsprincip inverkar på hur jakten planeras och genomförs. Det optimala vore att de stötande hundarna används kreativt och självständigt, och som komplement till andra hundar. I detta nu är jaktformen och jakten fortfarande nya och detta kräver nya perspektiv på jakten av jaktledaren och jägarna.
Framför allt kommer det att krävas mycket av hundägarna för att den här nya jaktformen ska bli en accepterad del av jakten i vårt land. De ska tillsammans med sina hundar skapa bilden att jakten med stötande hund ingår i vår jaktkultur.
Se videon:
