Förändringens vindar blåser bland jaktföreningarna
Jaktföreningarna förvaltar merparten av jaktmarkerna i vårt land och 80 procent av jägarna är medlem i minst en jaktförening. De senaste decenniernas förändringar i föreningsverksamheten och verksamhetsmiljön stakar ut kursen mot framtiden.
Jaktföreningarnas verksamhetssyfte och verksamhetsformer placerar dem i kärnan av vilthushållningen i vårt land. Föreningarna vårdar viltet, jagar och bevarar jaktens hållbarhet på lokal nivå. Även om föreningarnas verksamhet är väldigt etablerad och det övergripande syftet och verksamhetsformerna är i stort sett de samma i hela landet så avslöjar en närmare granskning att det förekommer avsevärda skillnader mellan föreningarna. Föreningsfältet är brokigt och förhållandena varierande.
Jaktföreningarnas verksamhet har kartlagts med en landsomfattande enkät åren 1997, 2000, 2005 och 2016. I motsats till tidigare år lyckades 2017 års enkät nå samma 882 föreningar och jaktlag som svarade på 2005 års enkät. Vi fick in kompletta svar från 424 föreningar och jaktlag. Vad har då hänt i de här föreningarna under de senaste tio åren?
Turbulensen i jaktmarkerna har ökat
Beträffande storleken och kvaliteten på föreningarnas jaktmarker har förändringarna ökat takten sedan 2005. I allt fler föreningar pågår en förändring åt något håll. För en tredjedel av föreningarna har jaktmarkerna blivit mindre medan de för en fjärdedel har blivit större. Den värsta turbulensen pågår i Nyland där arealen minskade (i varierande grad) hos nästan 60 procent av de föreningar som svarade på enkäten. Utvecklingens gång verkar ha accelererat; i 2005 års enkät var det en tredjedel av de nyländska föreningarna som uppgav att arealen jaktmark hade minskat.
Under innevarande årtionde är det byggandet som har tärt på jaktmarkernas areal hos föreningar som jagar i områden med tät bebyggelse och fritidsbostäder. Hos 28 procent av föreningarna som hade sett sina jaktmarker krympa berodde minskningen på byggandet av bostadsområden och hos 24 procent berodde det på byggandet av fritidsbostäder. Dessutom har jaktmarker naggats i kanterna av nya skyddsområden, väg- och järnvägsnätet, och vindkraftsparker.
38 procent av jaktföreningarna uppgav att kvaliteten på jaktmarkerna hade försämrats under 10-talet. Den främsta orsaken till den här negativa utvecklingen var skogsbruket. I synnerhet kalhyggena och byggandet av nya skogsbilvägar försämrade kvaliteten på jaktmarkerna, enligt jägarnas subjektiva uppfattning.
Elva procent av enkätföreningarna upplevde att kvaliteten på jaktmarkerna hade blivit bättre. Som orsak till förändringen uppgavs föreningens egna satsningar på viltvård och att nya viltarter och större viltstammar gav större möjligheter till jakt. En tredjedel av dem som hade uppgivit att kvaliteten hade blivit bättre ansåg att förändringen berodde på att ekonomiskogarna i jaktområdet hade vuxit och att skötselmetoderna hade gynnat skogshönsen.
Det har inte blivit vanligare med jaktarrenden i privatägda marker under de senaste tio åren och priserna har ökat mindre än inflationen.
Medlemskåren förändras
I en majoritet av föreningarna har antalet medlemmar och antalet deltagare i talkoarbeten förblivit stabilt eller ökat. En del av föreningarna kämpade dock med en krympande medlemskår och de därav följande konsekvenserna för verksamheten. Ett annat symptom på de pågående förändringarna är att en allt större andel av medlemmarna är över 65 trots att majoriteten fortfarande utgörs av åldersspannet 25 till 65 år.
Enkäten för året 2016 indikerar att rekryteringen av ungdomar till föreningarna har försvagats i nästan hela landet. Trenden har varit särskilt kraftig i de sydvästra, södra och östra delarna av landet. Befolkningsförändringarna i de här landsdelarna och inflyttningen till tätorter leder till att allt färre jägare bor nära föreningens jaktmarker. Efterfrågan på medlemskap är inte längre ett lokalt fenomen och kandidaterna är inte längre gamla bekanta; det är svårare att bedöma hur pass beredda de intresserade är att binda sig till medlemskapets skyldigheter. Det här leder till försiktighet vid rekryteringen och kan vara en bidragande orsak till att nya medlemmar allt oftare tas in via ett provmedlemskap.
Förgubbningsfenomenet blir inte avhjälpt av stränga medlemskriterier. Det är nämligen inte någon självklarhet att intresserade beviljas medlemskap. I synnerhet i landets södra delar kan medlemskriterierna vara så stränga, att det i praktiken är omöjligt att bli antagen. Något utbud på medlemskap finns inte. Att den intresserade äger mark och bor på orten är fortsättningsvis avgörande medlemskriterier i många föreningar.
Aktiv reglering av jakten
Jaktföreningarna bär samvetsgrant ansvar för viltstammarna som de vårdar. Ungefär 75 procent av enkätföreningarna ställde under 2016 upp begränsningar i jakten för sina medlemmar. Det vanligaste sättet var att begränsa den totala avskjutningen för de populäraste viltarterna med en artspecifik kvot. Det var också vanligt att begränsa medlemmarnas jagande med geografiska begränsningar och fredningar.
Metoderna med vilka föreningarna säkrar jaktens hållbarhet verkar inte ha förändrats. Så är exempelvis kvotarrangemangen för avskjutningen fullkomligt etablerade. Hela 89 procent av de föreningar som 2005 ställde upp avskjutningskvoter eller fredade vissa arter gjorde det även 2016.
Skogshönsjaktens hållbarhet är särskilt prioriterad. På andra plats i prioriteringsordningen kommer tryggandet av rådjursjaktens hållbarhet genom olika begränsningar. Licenstvånget för rådjuret slopades 2005 och sedan dess har rådjursjakten i allt högre grad blivit någonting som föreningarna reglerar med egna kvoter och fredningar.
Med pengar?
En förenings medlemmar och gäster utnyttjar viltet i det område som föreningen förvaltar.
Medlemmarna löser in den här rättigheten genom medlemsavgifterna och genom att uppfylla sina skyldigheter som medlem. De senaste tio åren har inte ruckat på det, i vilken utsträckning medlemmarna i enkätföreningarna kan ersätta eventuella skyldigheter till viltvård med pengar (i ungefär en tredjedel av föreningarna).
I en förening gör inte medlemmarna allting själva. Bland annat har enkätföreningarna köpt in viltvårdstjänster för flyginventering av älgar, anläggning av viltåkrar, dikningar och iståndsättningar av skogsbilvägar och broar som används vid jakt. För ett årtionde sedan var det bara ett fåtal (5 %) av enkätföreningarna som ansåg det vara möjligt att i framtiden leja ut viltvårdsarbeten mot betalning. 2017 var det fortfarande bara 10 % som ansåg det.
Enkätföreningarna var för ett årtionde sedan och är fortfarande ofta öppna för jaktgäster (89 % -> 84 %). 60 procent av föreningarna fick av sina betalande gäster medel för verksamheten under 2016. På ett decennium verkar andelen inte ha stigit utan sjunkit en aning. Andelen föreningar som för ett årtionde sedan arrangerade kommersiella jakter för grupper är nästan lika stor som den är i dag (9 % ->4 %). Likaså har utbytet av gästgrupper utan ersättning – åtminstone i enkätföreningarna – stått på samma nivå (9 %).
Av allt att döma är jaktföreningarna och jaktlagen väldigt traditionstrogna i sin verksamhet. Förändringarna som har skett under tioårsperioden är små, vilket visar att arrangemanget är stabilt.
Förändringarna handlar om stigande medelålder bland medlemmarna och turbulensen i jaktmarkerna. Detta innebär utmaningar som föreningarna ska kunna svara på och övervinna.
Marko Svensberg, specialplanerare, Finlands viltcentral
Jani Pellikka, specialforskare, Naturresursinstitutet
