Finns det hopp för dem som blivit svagare?

Under de senaste decennierna har det gått brant utför för årtans, brunandens, sothönans, bläsandens, viggens och stjärtandens häckande stam. Finlands viltcentral har därför gjort upp ett åtgärdsprogram för förvaltningen av de här arterna. Utifrån programmet ska jord- och skogsbruksministeriet intensifiera samarbetet vid skötseln av våtmarksnaturen.

textJarkko Nurmi, Mikko AlhainenBild Juha Siekkinen
Publicerad10.12.2018

Att de häckande stammarna har gått tillbaka beror enligt forskarna inte på jakten. Det sannolikaste skälet är att våtmarkerna eutrofieras, vilket leder till att de blir sämre som häckningsmiljö. Det här leder i sin tur till en försvagad produktion av ungar, vilket är den främsta orsaken till att stammarna blir svagare. Dessutom bidrar minken, mårdhunden och räven till nedgången genom att plundra fågelbon.

Det här är en situation som vi måste reagera på. Viltförvaltningen arrangerade i höstas en strategidag på temat för att effektivera samarbetet mellan viltbranschen och intressegrupperna vid skötseln av våtmarksnaturen. Dagarna var både givande och konkreta. Vi vet vad som behöver göras för att gjuta nytt liv i våtmarksnaturen, men vi måste vara överens och vi behöver finansiering över förvaltningsgränserna. Skulle vi kunna lyfta förvaltningen av våtmarksnaturen till ett spetsprojekt i regeringsprogrammet, i likhet med skötseln av strömmande vattendrag och vandringsfisk?

 

Sex grundelement

Viltförvaltningen och intressegrupperna körde idékläckning under två dagar kring frågorna om skötseln av sjöfågelstammarna och vaskade fram följande åtgärdshelheter. Deltagarna betraktade dem som grundstenar i projektet.

Effektivare skötsel av skyddade fågelvatten

  • Skötsel och iståndsättning av våtmarker i jord- och skogsbruket
  • Ett nätverk av rastplatser för sjöfåglar
  • Ekologiskt och socialt hållbar jakt, behovet av lagstiftning
  • Ha kontroll på minkarna och mårdhundarna i vardagsnaturen och skyddade fågelvatten
  • Utveckla uppföljningen av sjöfågelstammarna

Vi är övertygade om att åtgärdshelheterna kommer att ha positiva effekter, i synnerhet för de försvagade jaktbara sjöfåglarna, men de kommer också att inverka positivt på de övriga sjöfåglarna och därmed även på mångfalden i naturen som helhet.

 

Praktiska tillvägagångssätt

Skötseln av de skyddade våtmarkerna bekymrar EU. Vegetationen kräver skötsel för att egenskaperna som är värdefulla för sjöfåglarna ska bevaras. Finlands viltcentrals projekt Hembygdsvåtmark Life+ visade att det finns ett våtmarksområde i nästan varje by på landsbygden som borde iståndsättas, och i skötseln kan man integrera en effektivering av vattenskyddet och skötseln av mångfalden.

Viltcentralens projekt blev en framgång. Hemligheten bakom framgången var de planerings- och arbetsledningstjänster som vi erbjöd markägarna och på det viset kunde vi skapa hundratals hektar med nya vattenområden. Det här kundnära konceptet borde förankras som ett resultatmål för miljöförvaltningen och i hela landet.

Under flyttningen behöver sjöfåglarna ett nätverk av rastplatser som är fredade för jakt. Vi skulle kunna skapa ett sådant nätverk genom ett samprojekt på frivillig bas eftersom bland annat jägarna i Uleåborgstrakten känner till metoden. Resultatet har blivit fler fällda sjöfåglar eftersom fåglarna inte behöver inleda flyttningen för tidigt. Med tanke på hållbarheten, som ju ingår i samprojektet, bör vi förstås också begrunda konsekvenserna av att vi utfodrar sjöfåglarna. Nätverket av inventeringspunkter är mycket glest och därför kommer Finlands viltcentral under nästa år (2019) att gjuta liv i det här, i samarbete med Naturresursinstitutet.

Dessutom borde vi rikta betydligt mera resurser till arbetet med att ha kontroll på minkarna och mårdhundarna i de skyddade fågelvattnen. Flera projekt och undersökningar har visat att det här är viktigt, men resursfördelningen har blivit styvmoderligt behandlad i miljöförvaltningen. Dessutom behöver vi stöd för en effektivering av jakten på mink och mårdhund i jord- och skogsbruksmiljöer. För ändamålet skulle vi kunna utveckla ett landsomfattande verksamhetskoncept som får stöd av jaktvårdsföreningarna och jaktföreningarna.

 

Vi behöver nytt tänkande

Det är uppenbart att det finns ett övergripande behov av skötsel för sjöfåglarna eftersom långtidsutvecklingen pekar nedåt. På grund av markanvändningen har en väldig mängd våtmarker gått förlorade och produktionen av ungar hotas av horder av minkar och mårdhundar. Jakten är inte den grundläggande orsaken till problemet, men den naturvård som jägarna och markägarna bedriver kan vara lösningen.

Det krävs ett öppet samarbete för att vi ska kunna tillämpa bästa praxis vid förvaltningen av sjöfåglarna. Vi måste engagera jägarna, vilt- och miljöförvaltningen, viltforskningen och amatörornitologerna. Förhoppningsvis kommer jord- och skogsbruksministeriets och miljöministeriets gemensamma inbjudning att bli uppmärksammad inom naturresursförvaltningen så att samprojektet kan lyftas ända upp till regeringsprogrammets nivå.

Beredningen av projektet ska fortsätta på ett seminarium i januari.

Pragmatiskt tänkande gav resultat i projektet Hembygdsvåtmark Life+

Våtmarken Vähä-Komu på cirka 20 hektar är ett gott exempel på en lyckad iståndsättning av livsmiljön i vardagsnaturen. Sjöfåglarna hittade dit så fort vattennivån hade blivit höjd. Till allas glädje trivs där också hotade och krävande arter, som vigg, stjärtand och svarthakedopping.

Berättelsen om modellvåtmarken Vähä-Komu är ett skolboksexempel på vad som kunde åstadkommas med projektet Hembygdsvåtmark Life+. Tidigare ägdes området av Nordkalk Ab som grävde kiselgur där. De aktiva i projektet köpte området, grundade ett skogsbolag och satte igång med att utveckla stället i en vilt- och naturvänlig riktning. Planen för iståndsättningen gjordes upp i samråd med viltcentralen.

Sammanlagt blev det över 1000 timmar talkojobb för röjningen av trädbeståndet och de övriga arbetena. Projektet finansierade dammvallen och kostnaderna för konstruktionen för nivåregleringen, både materialet och arbetet, samt planen och arbetsledningen. Sammanlagt blev det drygt 18 000 euro.

Till verksamhetsmodellens styrkor hörde att planeringen och arbetsledningen var professionell och inkluderande, beredskapen för en snabb insats och kostnadseffektiviteten. Kostnaden för projektet landade på nästan 1000 euro per hektar.

Jarkko Nurmi, vilthushållningschef, Finlands viltcentral

Mikko Alhainen, specialplanerare, Finlands viltcentral

_____________________________________________________________

 

Hopp för de försvagade

Strategidagarna som viltförvaltningen arrangerade i höstas för en effektivare förvaltning av våtmarksnaturen var ur miljöförvaltningens perspektiv betraktat en synnerligen välkommen öppning. Inte bara sjöfåglarna utan även flera vadare har minskat kraftigt sedan millennieskiftet: mellan åren 2000 och 2015 ökade antalet hotade sjöfåglar från två till femton medan de hotade vadarna ökade från fyra till tio.

För bägge grupperna av arter beror tillbakagången främst på att livsmiljöer försvinner och att kvaliteten på dem försämras. För sjöfåglarnas del beror nedgången främst på eutrofieringen av fågelsjöar och en ökad konkurrens om födan med fiskarna. Minkarna och mårdhundarna plundrar bon och äter ungar medan viggen och brunanden lider av att skrattmåskolonierna har blivit färre. För vadarna beror nedgången främst på att strandängarna har blivit färre.

Sjöfåglarna och vadarna har minskat både inuti skyddsområdena och utanför dem. Större delen av objekten i sjöfågelprogrammet är skyddade, men iståndsättningen och skötseln av dem har varit fullkomligt otillräcklig på grund av bristen på resurser. Strandängarna har vuxit igen efter hand som betesgången har minskat och i vattenområdena har eutrofieringen lett till igenväxning.

Samtliga sex åtgärdshelheter som lyftes fram på strategidagarna är viktiga för att hejda våtmarksfåglarnas nedgång. De skyddade fågelvattnena är livsviktiga för våtmarksfåglarnas fortplantning, men iståndsättningen av dem och skötseln är dyr. Med miljöförvaltningens nuvarande resurser kommer det bedrövliga läget beträffande skötsel och iståndsättning inte att förändras. Vi behöver en större omfattning på samarbetet och nya kanaler för finansieringen. Vid skötseln av skyddsområden är det viktigt att staten beviljas en tillräckligt långsiktig självfinansieringsandel ur budgetmedel. Då kan vi också ansöka om separat projektfinansiering för olika objekt och realisera dem enligt beprövad bästa praxis för att höja nivån på förvaltningen av våtmarksfåglarna.

Finlands miljöcentral delar Finlands viltcentrals förhoppning om att jord- och skogsbruksministeriets och miljöministeriets gemensamma inbjudan ska få genomslag inom naturresursförvaltningen och att vi ska kunna lyfta samprojektet ända upp till regeringsprogrammets nivå.

Markku Mikkola-Roos, äldre forskare, Finlands miljöcentral