De tre första artiklarna behandlade färska samhälleliga utmaningar gällande produktionen av viltdata, jaktens godtagbarhet och samhälleliga attityder stadda i förändring. I den här krönikan ska jag lyfta fram några viktiga aspekter ur detta.

Att utmana samarbetet inom viltbranschen är inget fungerande verktyg för förändringar på EU-nivå

I fjol när den stamvårdande jakten på de stora rovdjuren hade kört ihop sig var det många som ifrågasatte samarbetet mellan förvaltningen, forskningen och fältet. Särskilt i blåsten var frivilligarbetet som jägarna uträttar och kopplingen till storviltsassistansen (SRVA) och produktionen av viltdata. Frivilligarbetet som jägarna utför är oerhört viktigt för myndigheternas verksamhet, allmänhetens säkerhet och produktionen av tillförlitliga forskningsdata. Därför kan förändringar i frivilligarbetet få omfattande konsekvenser.

Här i vårt land bygger dimensioneringen av jakten och uppföljningen av viltstammarna i hög grad på data som frivilliga personer producerar. Det finns inga ersättande resurser. Ett sämre kunskapsunderlag än det som vi har idag för uppskattandet av stammarna skulle kunna leda till (bland annat) inexaktare uppskattningar och ett försiktigare beslutsfattande. Trots det behöver vi förändringar i politiken och regleringen uttryckligen på EU-nivå för att åstadkomma den förändring i rovdjursjakten som vi behöver på nationell nivå.

Mera tyngd åt djurens rättigheter och ett bredare perspektiv

Människans förhållande till naturen förändras över tid. Även finländarnas attityder blir kraftigt påverkade av europeiska och internationella fenomen. Allt fler blir intresserade av hur vi människor påverkar djurens välmående och rättigheter. Även de vilda djurens rättigheter blir betraktade ur ett allt bredare perspektiv. Vilket innebär en utmaning även för jaktkulturen.

Sedan gammalt har vi finländare betraktat de jaktbara arterna var för sig; hur ser stammen ut och hur mycket jakt tål den? Numera fäster vi i allt högre grad uppmärksamheten här; tar vi hänsyn till de vilda djurens och naturens behov och interaktionen mellan dem när vi planerar vår mänskliga verksamhet? Vi talar om ekosystemtänkande när vi betraktar naturen som en helhet. Den här synen på ekosystemet lyfter fram de invecklade ömsesidigheterna där människan ingår i en helhet. Här delar vi inte in arterna i nyttiga eller skadliga, utan ser deras roll i ekosystemet som flerdimensionell och dynamisk.

Jaktens status bygger på flera faktorer

Alla har vi föreställningar och värderingar som styr våra val i vardagen. Personer som inte själva jagar eller genom bekantskapskretsen har någon beröring med jaktkulturen, bygger sin uppfattning om jakten och jägarna på jägarna som hen har träffat. Allmänhetens inställning påverkas också av debatter och nyheter om jakt, och av intrycket som folk får; hur öppet och ansvarsfullt verkar jägarna sköta sin jakt?

Även nyttan som jägarna skapar för samhället ökar jaktens status. Hit hör sådant som att skapa trygghet, bistå myndigheterna och minska viltskadorna och viltolyckorna. Viltköttet anses allmänt vara värdefull och etisk mat, trots att det inte utgör mer än cirka två procent av den totala köttkonsumtionen.

Jag avslutar den här serien om tre artiklar med en sammanfattning. Jägarnas samarbete med forskningen och myndigheterna ökar jägarnas och jaktens status i samhället. Ändå är det förståeligt att utmaningarna som den stamvårdande jakten ställs inför kan kännas frustrerande. Men samtidigt ska vi komma ihåg vilka verktyg vi har för att påverka EU-politiken medan den nationella verksamheten påverkar jaktens godtagbarhet inom landet.

I den följande artikeln ska vi behandla skillnaderna mellan observationerna som görs av allmänheten och vetenskapliga fakta, och hur bägge är till nytta för forskningen och uppskattandet av stammarna.

---

Skribenten är programdirektör på Naturresursinstitutet.