När jag skrev föregående artikel bodde vi fortfarande i Tammerfors. När jag sedan började på universitetet flyttade vi till Helsingfors och Mukka blev en huvudstadsboende älghund. Av vår tassiga (!) valp har det blivit en väldigt fin och trevlig personlighet som ger mig och min sambo glädje varje dag. Vi bor i ett höghus och Mukka tycker att det är underhållande att spana efter förbiflygande flygplan och höra grannarna bakom väggen. Ibland hörs det ett litet morr från soffan när någon oväsnas mer än normalt i trappan. 

Nuförtiden är älghundarna avlade för att i hög grad arbeta självständigt. Mukka är en väldigt typisk representant för sin ras. Hon är väldigt driftig och självständig, men avslappnad hemma. Men i stadsmiljö innebär de här egenskaperna även bekymmer. Det är inte lätt att motivera en självständig hund. Enligt Mukka skulle det vara mycket trevligare att jämt få ränna fritt omkring på egen tass. I synnerhet när en fälthare störtar iväg under nosen på henne när vi öppnar ytterdörren! Jag kan höra min inre röst säga ”Just nu kan du inte få kontakt med Mukka”. På jakt intresserar fältharar och annat småvilt lyckligtvis inte henne. Här i stan räknas sådana som underhållning. 

Presterar genomsnittligt på jakt

Vi inledde Mukkas bana som älghund hösten 2023 när hon var ett år gammal. Det var jag själv som fick fälla Mukkas första älg efter ett kort och rörligt skall. Den andra fällningen hände när älgen löpte in i passkedjan. Under den pågående jaktsäsongen har det ännu inte blivit några fällningar. Hon har jobbat fint flera gånger, men vi har inte haft turen med oss vid skottlägena, eller så har älgen inte varit av rätt sort. Vi har också haft smärre bekymmer med tassarna, men lyckligtvis inte värre än att det har ordnat sig med kådsalva och tålamod, och tassarna har hållit säsongen ut. 

I september åkte vi till vårt första skallprov. På den första utställningen vid elva månaders ålder gick det väldigt bra, och på den andra utställningen i augusti fick Mukka cert och blev bästa tik för sin ras. Hemma nöjestränar vi också nosework där hunden ska leta efter en dold doft, som exempelvis eukalyptus.  

Mukka jobbar för det mesta med ett rätt så gott självförtroende. Sökhastigheten är rask för att vara en gråhund och hon hittar älgarna effektivt. Men skallen när hon hittar älgen tenderar fortfarande att inte hålla eftersom hon löper mot älgen med allt för mycket fart. Oftast blir älgarna skrämda av ett sådant alltför ivrigt beteende. 

Lyckligtvis tystnar hon när hon tappar synkontakten med älgen. Oftast håller sig Mukka inte tätt inpå älgen utan lämnar sig lite efter. Att hålla tempot hör inte till hennes starkaste sidor. Skallet är däremot fast och hon jobbar vallande. Intresset för björn har vi ännu inte kommit åt att prova. 

Lagom grå till vardags

Hemma är Mukka en fridfull soffpotatis och varje kväll när vi tittar på teve vill hon upp i famnen. På morgnarna är det skönt att ligga och dra sig, och på kvällarna kryper hon in under sängen.

Med undantag för några hundkompisar är Mukka inte intresserad av att umgås med andra hundar. När hon jobbar struntar hon helt och hållet i andra hundar. I hund-tonåren var det lite krångligt att promenera förbi andra hundar, men vi tog oss igenom det stadiet med upprepningar, mutor och mycket beröm. Skällandet inomhus blev inget problem eftersom vi gjorde reglerna klara för henne från början; inomhus skäller vi inte! 

Till Mukkas bästa karaktärsdrag i storstadsvimlet hör hennes neutrala eller positiva inställning till stadsmiljön. Hon är inte rädd för någonting och ända sedan hon var valp har hon kunnat följa med matte på metro, spårvagn och buss. Numera åker vi mest med buss, spårvagn och vår egen bil, men ibland också med metro och tåg. Överallt njuter hon av att bli pajad och krafsad, och tar glatt emot uppmärksamheten. Enligt henne är det barnen som är bäst på att gosa hund. Mukkas lugna, ivriga och orädda lynne är absolut ett plus i storstadspulsen. En skygg hund skulle knappast vänja sig vid det ständiga flödet av impulser och ljud, men älghunden har ett lynne som gör den kompatibel. 

Så mycket mera än ”bara” en älghund

Som hundägare och jägare önskar jag självfallet att jag kunde säga att Mukka jobbar perfekt på älgjakt och skallprov, men det gör hon inte. Men som jag ser det hör det till med utmaningar och misslyckanden i varje hunds liv. De pekar ju ut det som behöver utvecklas. 

Mukka har mognat och blivit en arbetshund, en sällskapshund och en vän som väntar på mig där hemma när jag kommer hem från föreläsningarna. Hon lever ett fullkomligare liv än mången raskamrat i hundgård. Jag vill här understryka att en älghund kan vara en lika bra stadshund som vilken som helst annan hund, bara man tar hänsyn till rasens egenskaper, både i utbildningen och vardagen. Mukka har mognat till en utmärkt stadsälghund! 

---

Hokkanen skriver här för sista gången för ungdomsredaktionen. Vi på redaktionen tackar Reetta och önskar henne framgång i livet och jakten!