Hönsfåglarnas livsmiljöer: helheten avgör
I sin nyskrivna artikel gjorde Markus Melin och hans arbetsgrupp en sammanfattning av vad vetenskapen känner till om skogshönsens krav på sin livsmiljö. Flera viktiga strukturella drag hos skogen har identifierats och de varierar med arten, könet, åldern och årstiden. Avgörande är att den helhet på landskapsnivå som bildas av de primära strukturella dragen fungerar.
De vuxna fåglarna använder sin livsmiljö mycket flexibelt och byter livsmiljö efter årstid och behov. Kullarnas rörlighet är däremot begränsad, vilket betyder att de i högre grad än vuxna individer är bundna till den föda och de gömslen som en viss miljö erbjuder. De är alltså hårdare bundna till de strukturella särdragen hos ett visst område än de vuxna.
Blåbäret står som överlägsen etta på hönsfåglarnas meny eftersom mångsidigheten är blåbärets styrka. Hönsfåglarna uppskattar bären, men också bladen och skotten går åt. Det kanske viktigaste är ändå det, att blåbärsriset hyser en artrik insektfauna. Denna är livsnödvändig för hönsungarna eftersom de lever på insekter under sina första levnadsveckor. Utöver blåbäret känner vi till att också harsyra, ängskovall, skogskovall, lingon, kråkbär, odon, vispstarr, gråstarr, lundbräkenarter och örnbräken är viktiga för hönsfåglarna. För trädens del är i tallen viktig för tjädern eftersom den erbjuder vinterföda. Björken erbjuder orren, järpen och ripan viktig vinterföda medan alen är särskilt viktig för järpen. Granen erbjuder skydd åt dem alla. Granen är det mest kluvna trädslaget; å ena sidan behövs den överallt, men å andra sidan får det inte finnas för mycket av den. Ett bestånd med enbart gran utgör sämsta tänkbara miljö för viltet eftersom risväxter och kärlväxter inte trivs i täta granbestånd.
För enskilda markägare är tanken att vårda strukturen på landskapsnivå i regel ingenting annat än önsketänkande. I privatskogar är det därför förnuftigt att bedriva viltvänligt skogsbruk genom att gynna strukturella drag som gynnar viltet. Det är viktigt att försöka bevara skogen sluten med ett tillräckligt tätt krontak och gott om gömslen på marknivå. Det är också viktigt att marken är tillräckligt fuktig eftersom insektfaunan kräver fukt. I synnerhet kullarna behöver ett blåbärstäcke som är utbrett och livskraftigt.
Beträffande skogsodlingssystemet finns det inte någon enda sanning om huruvida bestånd med heterogen eller homogen struktur skulle vara det enda rätta för hönsen. Även blåbäret, har det visat sig, gynnas av gallringar, men först sedan riset återhämtat sig efter avverkningen. Blåbärstäcket glesnar i proportion till gallringens styrka och kan vara glesare på gallringsytan än på referensytan i så mycket som tio år efteråt. Detta trots att undersökningarna gjorda på momark har inkluderat även lättare metoder som luckhuggning och plockhuggning. Däremot har avverkningar i skogskärr med varierad åldersstruktur inte visat sig ha någon korttidsinverkan på förekomsterna av blåbär och lingon. Dock går det inte att klämma in samtliga karaktäristika som hönsfåglarna behöver i ett enda trädbestånd eller en enda skogsbruksmetod. Helheten av livsmiljöer behöver också variation. I kunniga händer kan även skogar som odlas med homogen struktur tillföras en mängd strukturella drag som gynnar hönsen.
I praktiken kan en skogsägare gynna viktiga strukturella drag genom att i sin egen skog sörja för att det finns gott om blandskog, viltsnår, undervegetation och födoväxter. Den som önskar satsa mera på hönsfåglarnas livsmiljöer bör dessutom spara livsmiljöer för kullar och särdrag hos våtmarker. Om de här åtgärderna utförs på rätt sätt så medför de inga förluster utan hjälper hönsfåglarna och ökar mångfalden i skogen.
