När Ville Juvonen började jaga i Ruovesi så fanns det ingen jägarexamen. Efter 15-årsdagen gick han med sin pappa till länsman Syrjänen som skrev ut ett jaktkort. Det var 1945. Pojkens far var känd som en hederlig karl och mera behövdes inte. Länsman sade till den unga jägaren att ”Där har du pappret så behöver du inte mera jaga i smyg”.

– Bestämt hade jag gjort det några gånger innan, småler Ville.

Brottet är säkerligen preskriberat. Och Ville verkar klart yngre än sina nittio år.

Stolt visar han oss utfodringsplatsen och vaktkojan som han har byggt. Sedan klättrar han vigulant upp i tornet, öppnar dörren och ber oss kika in.

– Först byggde jag bara kojan, men det blev så jäkla kallt där så jag isolerade och drog in el för ett värmebatteri, så nu går det att vakta också när det är kallt, förklarar Ville.

Vaktjaktskojan ligger strax intill huset. I skjutriktningen öppnar sig ett vidsträckt skogsområde och ett näs mellan två sjöar som rådjur, hjortar och annat vilt gärna följer.

Den här dagen är frostig så vi kan se att ingen har ätit under natten. Inte ens harspår finns där. Men för bara några veckor sedan small det och ett rådjur föll. Och för ett par år sedan hamnade en hjort med ståtliga horn i familjens frys efter ett välriktat skott. Avståndet var nästan hundra meter och skymningen smög sig redan på när Vilho tänkte avsluta, men kastade en sista blick mot skogsbrynet och såg hjorten. Det omsorgsfulla skottet gav resultat.

– Det var en stor hjort och det krävde sin karl att ensam baxa upp den på fyrhjulingens släp, minns Ville.

Jägaren knappt större än hagelgeväret

Ville inledde sin jägarbana med pappas miniatyrgevär och Husqvarna hagelgevär. Den meterlånga bössan var så lång för den småväxta grabben att han måste bära den med pipan uppåt för att inte släpa i marken.

Bytet blev för det mesta skogshöns som det då fanns gott om och ekorrar i förtjänstsyfte. Förstås också rävar och harar. Hjortdjuren lyste med sin frånvaro ännu i början av 50-talet.

Jakten var en självklar del av livet och inte någon särskild hobby. Ekorrjakten betraktades som arbete.

– När jag jobbade i skogen tog jag ledigt när ekorrjakten började för där tjänade man på en vecka mer än på huggandet. Och visst var det roligare också. Och lättare, minns Ville.

Han har glömt hur mycket ett ekorrskinn gav i mark, men grabbens ekorrpengar användes när familjen handlade mat.

– Men visst köpte jag ibland kläder åt mig själv också för ekorrpengarna och lät sy upp flera par stövelbyxor, minns Ville förnöjt.

1950 blev Ville hemförlovad från armén där han fått sprängutbildning som pionjär. Därefter blev det en hel del sprängande på vägbyggen i hemtrakterna. Brödfödan tjänade Ville i många år på fanerfabriken i Visuvesi medan sprängandet gav en välkommen extra förtjänst.

Vid den här tiden, när det första numret av Jägaren dunsade ner i postlådan, skaffade Ville sitt första egna gevär, en Tikka kombi. Men slagstiftet på den 16-kalibriga hagelpipan gick allt för ofta av.

– Jag ringde faktiskt till fabriken och undrade varför de inte gör slagstift som håller, minns Ville. Efter samtalet kom ett nytt stift i ett brev med löftet att den här håller. Det gjorde stiftet och geväret tjänade honom länge och väl tills det övergick i annan ägo när Ville skaffade en älgstudsare och en 12-kalibrig hagelbock.

– På 50-talet fanns det knappt några älgar här i trakten och inga hjortar eller rådjur alls.

Älgjaktlaget och föreningen Pourun Erämiehet grundades 1960. Ville Juvonen deltog i det grundande mötet och är fortfarande aktiv medlem.

Fällningar har det självfallet blivit i rikliga mängder, men antingen har Ville glömt antalet eller så vill han inte skryta. Kött har det dock aldrig rått någon brist på i hushållet. En norsk gråhund vid namn Maija följde honom i många år som älgjaktskamrat. Numera är det ofta sönerna Timo och Hannu som gör honom sällskap.

Villes hustru Aili har inte börjat jaga, men hon lagar gärna god mat av Villes jaktlycka. Kött har det funnits och finns fortfarande så det räcker. En förändring och brist förargar dock husmor.

– Tjädern är absolut mitt favoritvilt. Det blir en så himmelskt god soppa av den, och mycket annat också, men den har blivit så sällsynt, grämer sig Aili.

Inom Pourun Erämiehet har man avtalat en tjäderkvot på en fågel per man och höst. I detta nu avstår de flesta även om en skottchans skulle infinna sig. Så liten har populationen blivit, åtminstone jämfört med förr.

Fågeldagen som etsade sig i minnet

Eftersom Ville har jagat i drygt 70 år så är det klart att han har glömt fler fina jaktminnen än de flesta någonsin upplever. Trots det dyker många fina stunder upp när vi återvänder till flydda tider. En fågeljakt överträffar alla andra. Den började som en alldeles vanlig jaktmorgon när svågern föreslog en promenad runt den närbelägna sjön Kalliojärvi. Numera går det inte att jaga på det viset eftersom den västra stranden hör till Helvetinjärvi nationalpark, men på 50-talet gick det och det fanns mera fågel.

– Vi fick 13 fåglar på den promenaden och några tjädrar bland dem, så ryggsäckarna blev riktigt tunga. Den dagen glömmer jag aldrig, intygar Ville. Han konstaterar i samma andetag att numera skulle ingen täckas fylla ränseln med höns i den takten.

Naturen förändras

Det finns flera skäl till att fåglarna blir färre, funderar Ville och nämner en säker observation.

– De gamla resliga granskogarna har allihop försvunnit, de där man jagade på 50-talet, och om sådana finns kvar så ligger de i en nationalpark, förklarar han.

Fågelbestånden har krympt till någonting alldeles annat än de var på 50-talet och ännu på 60-talet. Men för jaktens del kan vi glädja oss åt att det i stället har kommit nya bekantskaper som rådjur och hjortar. Ännu är stammarna inte särskilt täta i Visuvesi och lodjuren tar en del av kakan, men visst har vi fått uppleva härliga jakter också här.

Ville sitter inte på passet bara för syns skull. I november i höstas satte han åter igen punkt för en älg. Den hade löpt för en hund och hamnat i nationalparken. När en obeväpnad jägare hämtade hunden löpte älgen tillbaka. Det sköts åtminstone fyra bommar på den tills den dök upp på Villes pass.

– När jag hörde att älgen var på gång så skyndade jag mig till en bra plats för att vänta. Jag hann inte ens trycka in patroner i geväret innan den dök upp. En patron trillade i diket, men två gick i och älgen stupade, ler Ville vid minnet av den omtumlande händelsen.

Även tränandet fortsätter

Redan på 50-talet byggde jägarna i byn en hagel- och rävbana, och ordnade regelbundet tävlingar. Än i denna dag håller Ville både geväret och sig själv i form genom att emellanåt skjuta några övningsskott, även om skjutbanebesöken har glesnat. Men varje höst bevisar han med fällande skott att krutet är torrt och ögat skarpt.

Hagelgeväret följer numera sällan med Ville på jakt. Men i början av december såg han, på vägen för att vakta på hjort, en fälthare vid mathon. Nå, det blev en helomvändning och hem igen för ett vapenbyte. Haren gnagde fortfarande på morötterna och där stöp den.

– Jag lyckades smyga så tyst att den inte begrep att smita, ler Ville.

Läser tidningen Jägaren noga

Ville har läst varje nummer av Jägaren från pärm till pärm ända sedan tidningen började utkomma. Läsandet är fortsättningsvis en självklar rutin i hans jägarvardag. Familjen Juvonen har numera också en bostad vid Ruovesi kyrka, nära till all service. Tidningen landar numera alltid där.

– Där har jag mera tid att fördjupa mig i den. Här finns ju alltid ved att hugga och allt möjligt att göra, så det blir knappt om tid att läsa, funderar vår energiska jägare.

– På det viset håller jag mig ajour om det senaste. Och där finns ju riktigt läsvärda artiklar, konstaterar Ville. Vilket värmer redaktörens hjärta.

Nittioårskalaset uteblev

På grund av pandemin hölls inget 90-årskalas i maj hos familjen, men på våren vankas det tårta om läget har lättat.

90-åriga jägaren Ville hör till den 60-åriga jaktföreningen Pourun Erämiehet ry. Bägge födelsedagarna flyttades fram på grund av corona. Kanske firar de i år tillsammans med tidningen Jägarens 70-årsjubileum?

Under tiden ställer sig Ville lugnt på pass vid kanten av en snöig åker.

– Vi har ett par bra hundar där borta i terrängen och det här är en bra plats. Få se om det kommer nånting, säger Ville och trycker in en patron i patronläget på sin sako.

Vår jägare är lika beredd nu som för 70 år sedan.