Älgjakt i skärgården

Är det rätt att skjuta en simmande älg i huvudet? frågade jag min far någon gång i början av 80-talet. – Varför skulle det inte vara det? Det har ju fungerat fint hittills och när man står på stranden på pass så har man ju gott om tid att sikta, svarade min far. Men jag hade slukat jakttidningar och visste därför att ett skott mot huvudet inte var riskfritt.

Jag höll inte med min far utan framhöll risken för skadskjutning: en skadad älg kan vända och simma tillbaka till andra stranden med underkäken hängande. Jag vet inte om samtalet ledde någonvart, men vanan att skjuta simmande älgar i huvudet upphörde.

Älgjakterna hörde till höstens höjdpunkter, men i skärgården var de rätt ofta hastigt förbi. Dagens älgjakt som omfattar hela skärgården började ta form på 60-talet när älgstammen växte. Självfallet hade det förekommit älgjakt redan i början av 1900-talet i herrgårdarnas marker på de stora öarna nära fastlandet och Åbo. På den tiden krävde jakten licens av länsstyrelsen. Det berättas att det på den här tiden också jagades älg på andra håll i skärgården. Sannolikt och åtminstone delvis ägde den jakten rum på eget initiativ utan något tillstånd av länsstyrelsen.

Särdragen tydligare längre ut i skärgården

För en passkarl når älgjakten sin höjdpunkt när han hör älgen närma sig och djuret uppenbarar sig i skjutsektorn. Men ett älgpass på stranden där man väntar in en simmande älg är däremot en annorlunda upplevelse. Spänningen stiger när den simmande älgen närmar sig stranden. Jägaren vet att han ska skjuta så fort bogarna blir synliga, annars flyger tillfället förbi. Ofta anar älgen sig till passkarlens närvaro och störtar mot skogen och säkerheten så fort fötterna får fäste.

På öar som är flera tusen hektar stora och har färjförbindelse eller bro skiljer sig inte jakten nämnvärt från fastlandet. Skillnaderna framträder allt tydligare längre ut i skärgården efter hand som öarna blir mindre och havsytan större. Även i skärgården är de allra flesta pass vanliga pass på torra land, men vid planeringen av jakten måste man ta hänsyn till närheten till strand och hav.

Älgen är en god simmare och kan simma också långa sträckor. Men havet och stranden styr djuren och ofta lämnar de en ö i en förutsägbar riktning eller tar ett varv runt ön innan de simmar därifrån. Vid jakt på en ö är det förnuftigt att placera pass vid de smalaste sunden och på kända, bra platser mitt på ön. Också på andra platser än i skärgården går det ofta att utnyttja strändernas styrande inverkan. 

Det finns sällan något behov av raka passlinjer. Den sydvästra skärgården är bergig med rätt mycket höjdskillnader. Ta vara på terrängformer som styr älgarna vid placeringen av passen. Omsorgen om säkerheten och jakträttsfrågorna ökar behovet av planering och förberedelser eftersom hänsyn måste tas till den allt tätare fritidsbebyggelsen och fritidsfiskarna som är aktiva långt in på hösten. 

Ordergivning vid båthuset, inte slaktskjulet

Vid jakt i skärgården är det nödvändigt med båtar, vilket betyder att också båtfärderna och de tillgängliga båtarna ska inkluderas i planeringen. Det här skiljer älgjakten i skärgården från jakten på fastlandet.

För båtarna behövs det en landningsplats som är tillräckligt djup och ligger i lä. En liten och öppen båt är ofta enklast att ta i land med, men har inte plats för mer än några jägare med utrustning. Utöver jägarna borde det dessutom finnas plats för bytet på återfärden.

Ibland är det bästa alternativet att bogsera bytet till hemstranden. Älgen flyter även om man har tagit ur våmmen och tarmarna. Däremot sjunker en älg hastigt om den är helt urtagen och utan lungor. Även erfarna jaktlag har förlorat sitt byte för att bogserlinan har brustit och älgen har gått till botten.

Lära sig älgjakt på 60-talet

Efter krigen växte älgstammen och detta väckte efter hand både markägarnas och skogsfackmännens intresse. Jaktlagstiftningen och skjutprovet förnyades på 60-talet, vilket innebar förändringar för älgjakten. Älgstammen växte, älgjakten blev licensbelagd och behovet av att organisera jakten effektivt drev jägarna att organisera sig. 

I skärgården fanns det emellertid knappt alls några jaktföreningar som hade kunnat organisera älgjakten. Småvilt hade man oftast jagat övis eller byavis med direkt tillstånd av markägaren.

De nya älgjaktlagen grundades huvudsakligen på initiativ av markägarna och medlemmarna var jordbrukare som bodde i trakten. Jaktlagen omfattade i allmänhet bara några byar eller en liten del av en kommun. Arealen som stod till jaktens förfogande var ofta bara några tusen hektar stor, om ens det.

Det dåvarande jaktvårdsdistriktet och jaktvårdsföreningarna påtog sig en betydande roll vid förvaltningen av älgstammen och tack vare detta blev modellen med samlicenser inom kort rådande praxis även i skärgården. Det finns dock i genomsnitt fler jaktlag som separat ansöker om älglicenser i Åbo skärgård än på andra håll i Egentliga Finland. Samlicensförfarandet, de naturliga vattengränserna och traditionerna har upprätthållit jaktlagsstrukturen ända till den dag som är.

På 60-talet var älgjakten en alldeles ny jaktform för många jaktlag, som jägarna måste lära sig från grunden och ofta genom försök och misstag. Många jaktlag gjorde i början felet att jaga i allt för små såtar. Drevkarlarnas glada rop på förmiddagen tystnade under eftermiddagen när det åter en gång klarnade att älgarna hade lämnat såten innan skyttarna hunnit till passen.

Man lärde sig hastigt de nya effektiva metoderna och det blev allt vanligare med älghundar. Ibland är det bra med en hund som simmar efter älgen, och somliga hundar gör det från ö till ö. Eftersom jaktområdena i skärgården i allmänhet är små så är det inte optimalt med en hund som följer efter älgar uthålligt och långa vägar. Ibland vore det bättre om hunden släpper älgen vid stranden. En lydig hund som kan kallas in och kopplas är effektiv både i skärgården och på fastlandet.