Rådjursjakt med stötande hund i S:t Karins
På ön Kustö i Sankt Karins en bit från Åbo finns en rådjursbank. Det mosaikartade åkerlandskapet med låga berg bjuder rådjuren på föda, gömslen och revir. Vilttätheterna är stora vilket mått man än mäter med. Det är därför lämpligt att jaga med stötande hund på ön, i synnerhet som det bara är ett stenkast till livligt trafikerade vägar.
Vi släpper vachtelhunden Rilla i den första backen. Ett livligt skällande anmäler att rådjuren har satt sig i rörelse. En stötande hunds arbetssätt passar utmärkt i sådan här småskalig terräng. Hunden stöter upp en liten grupp rådjur från sluttningen och rakt till passet, och det fällande skottet ekar.
De stötande hundarnas arbete är inte närmare preciserat i jaktlagstiftningen, men ett tämligen kort drev ska uttryckligen vara kortvarigt. Fördelen med att jaga med en stötande hund är den, att viltet inte skräms iväg allt för långt. Om djuren tar sig förbi passet så släpper hunden dem fort.
Vid jakt med stötande hund dröjer det inte länge till nästa upptag eftersom hunden i regel återvänder med god fart till sin förare. Så även denna gång. Det är dags att leta rätt på nya rådjur att stöta upp.
(Video på finska)
Nästa upptag
Rilla återvänder till backen och en ny grupp rådjur är på gång. Den här gången stöter hon rådjuren längs vassruggarna utmed havsstranden mot Hannu Lähteenmäkis strandpass. Den första som uppenbarar sig är en hona. Lähteenmäki låter den passera eftersom den kanske följs av ett kid. Strax därpå dyker faktiskt ett hankid upp vid passet och faller för en slug. Två rådjur har blivit snyggt fällda på kort tid så det är dags att styra stegen till brasan.
Total miss med hagelpatron
Här i Finland har det redan länge varit tillåtet att jaga rådjur med hagelgevär. Det är praktiskt, effektivt och säkrare än att jaga med studsare, men enkelt är det inte. Fortfarande finns det jägare som lovordar de grova haglens effekt på rådjur, men faktum är att det räcker till med 3,5-4,0 mm hagel, en patron som passar ens eget hagelgevär och normal laddning. Skottet ska läggas från sidan mot halsen och det vitala området. Men för rådjur räcker det inte med enbart chockeffekten utan det behövs också inträngning. Med ett välriktat skott punkterar 8-13 hagel lungorna medan några träffar hjärtat.
På rådjursjakt med hagelgevär ska man absolut inte skjuta på längre håll än 25 meter. Ofta ligger skjutavstånden på 10-15 meter bara passen är riktigt placerade och skytten låter bli att avslöja sig. Viltet uppfattar genast rörelser, som när jägaren höjer geväret för skott. På jakt med hagelgevär ska man ändå inte inbilla sig att det går att skjuta fullständiga missar. Hagelsvärmen är lång och kan på längre håll också bli bred. Ett par hagel som träffar lämnar inte heller blodspår som går att upptäcka med blotta ögat och sällan heller päls på marken. Jakten med hagelgevär är ”riktig” jakt bara den görs korrekt, men enbart för dem som behärskar sitt vapen.
Rådjur kan jagas på många sätt
Kustöjägarna har blivit rutinerade och kunniga rådjursjägare, delvis för att de har varit tvungna, men utan att pruta på det goda humöret. Deras kunnande är exceptionellt eftersom merparten av rådjuren fälls med hagelpatroner eller slug och drivande hund. De ägnar sig också åt vaktjakt och mycket riktigt så står det ett jakttorn vid nästan var enda åker.
Rådjuren växlar bete efter växtligheten, vilket vid bockjakten på våren betyder att betena kan finnas på alldeles andra ställen än på senhösten. Det är vanligt med vaktjakt vid en åkerkant. Jägarna utfodrar också rådjuren och jagar selektivt.
Rådjurens uppmarsch på ön började för ungefär femton år sedan och sedan dess har stammen befunnit sig i kraftig tillväxt. Hur många känner till att det här i landet finns trakter där man fäller ett traktorlass med rådjur om året på tusen hektar. De mera erfarna jägarna drar sig gärna till minnes de tidigaste årens rådjursobservationer och första fällningar. Sedan dess har rådjursjakten blivit vardag.
Taxen försvarar sin ställning
Här i Finland har det under det senaste tjugotalet år utvecklats en strålande brukstradition med drivande taxar och ett fint hundbestånd. I södra Finland har många jaktföreningar tillräckligt med egna hundar och personer med taxar som driver bra är alltid efterfrågade.
En förändring har dock seglat upp. Även om taxarna ännu i många år kommer att vara de främsta rådjursplockarna så kommer det redan inom den närmaste framtiden att bli vanligare med stötande hundar och andra hundraser som driver långsamt. För jägarna innebär det här att de måste sätta sig på skolbänken på nytt. Passen ska ligga närmare men inte för nära. Viltet uppenbarar sig med mera fart, men genom placeringen av passen går det ändå att bädda för goda fällande skott. Kommer det framledes att bli vanligare med jakt på flera viltarter där man på en och samma jakt kan fälla vilt av flera arter?
Det får tiden utvisa. Kustöjägarna avrundar jaktdagen med stekt rådjurslever och hjärta, flamberade a la Hannu Lähteenmäki.
Rådjursstammen kring Åbo i en klass för sig
Kustlandskapet är splittrat av bebyggelse och här finns den tätaste rådjursstammen i Egentliga Finland. Det går knappast längre att skära ner stammen trots att avskjutningen ligger på en hög nivå.
När reviren blir fyllda vandrar rådjuren iväg till nya trakter. På ön Kustö i Sankt Karins finns det såpass mycket bebyggelse och bilvägar att jakten måste vara noga genomtänkt. För drevjaktens del har den traditionella jakten med tax blivit sällsyntare eftersom dreven tenderar att bära iväg för långt och ända till vägar med trafik. Intressant i sammanhanget är det, att vitsvanshjortarna inte trivs på Kustö i lika stor utsträckning som man kunde tro. Rådjuren har däremot gjort sig hemmastadda och stammen har vuxit med svindlande fart under de senaste tio åren.
Jakt även vid bebyggelse
Det är inte enbart drevjaktens glädje som rådjuren skapar i trakten. Många av invånarna i kommunen önskar att rådjuren ska hållas på en rimlig nivå. Men saken är ändå inte alldeles enkel. Det finns nämligen också gott om områden där det inte är möjligt att jaga. Den täta bebyggelsen och vägnätet begränsar både planeringen och själva jakten. Rådjuren är tama och rör sig och betar vid hus och stugor, i trädgårdsland och blomrabatter. Mer än en invånare har till sin förvåning upptäckt att blommorna har försvunnit under natten. Dessutom utgör fästingfaran ett bekymmer. Tack vare invånarnas orubbliga stöd kan kustöjägarna jaga också alldeles i kanten av bebyggelsen.
Efter några lyckade jakter är jägarna välkomna att återkomma och fortsätta rådjurstalkot.
