Tips för duvjakten

För jägare är de första ringduvorna ett säkert vårtecken. Duvbestånden har blivit starkare i hela landet och hoandet hörs numera också i stan. Ringduvorna är skygga skogsinvånare som beter sig alldeles annorlunda än artfränderna som häckar i gårdsträd i tätorter. Duvan flyger snabbt och skickligt. När den varsnar fara kastar den om kursen med snabba vingslag. På bråkdelen av en sekund försvinner den utom räckhåll för hagelskuren.

Duvorna har brett ut sig ända till Ivalo i Lappland, vilket har väckt intresset för duvjakt i Torneå- och Rovaniemitrakten. I södra Finland är duvan redan en favorit för många jägare.

Duvan bygger sitt bo i en grenklyka i en gran och de första äggen uppenbarar sig tidigt, vilket betyder att det inte är ovanligt med en andra kull ungar. Halvvägs in på sommaren kan vi beundra spelflygningen som går i vågor och förebådar den nya kullen. Hanen stiger med kraftiga vingslag upp på vågens krön för att därefter glida utför och samla krafterna för nästa stigning.

Även om ringduvorna har blivit fler och fortsättningsvis ökar kraftfullt så ska vi jägare självfallet jaga med sans och måtta.

Utfodring eller självplock på ärtåkern?

Avsikten med utfodringen är att få duvorna att stanna i området och att styra deras flygvägar. Skogsbilvägar, kalhyggen och plöjda åkrar är typiska platser för utfodring av duvor, och olika utfodringskonstruktioner och automater är populära lösningar.

På menyn står spannmål, ärter och majs. Sprid ut duvfodret direkt på marken eller på stubbarna på en plats som är tillräckligt öppen så att duvorna upptäcker maten. De smakar gärna på saltkorn som kan strös på en sten eller blandas i fodret.

Utfodringen lockar lätt till sig duvor från ett stort område eftersom de obesvärat flyger flera kilometer till platserna där de betar.

Vid utfodring på marken eller med automater blir fåglarna lättare störda och flyttar till någon annan plats än om de betar på en bra åker med ärter eller säd. En sådan är dessutom bättre på att hålla kvar duvorna i trakten när jakten börjar.

En åker med ärter eller liggande vete räknas till de säkraste duvbetena, men det är inte lätt att jämka ihop jordbruket med jakten. En skicklig jägare placerar sig under sträckvägen eller träden där duvorna brukar slå och låter bli att stöka till skörden på åkern.

En ringduva faller inte alltid direkt efter skottet utan kan glidflyga ett gott stycke om träffen var dålig. Letandet efter fällda duvor – med hund eller utan – leder nästan alltid till skador på spannmåls- eller ärtskörden. Jägaren måste därför alltid ha tillstånd av markägaren.

Bulvaner – prova dig fram

Somliga jägare förlitar sig på utfodring medan andra ställer ut bulvaner på stubbåkern – eller en kombination av båda två.

Duvjakt med bulvaner är en intressant jaktform. Fler bulvaner ger inte nödvändigtvis bättre resultat. Bulvaner som rör sig är ett utmärkt lockmedel bara dagen är gynnsam.

Ibland verkar duvorna rent av vara rädda för bulvanerna. Om det inte fungerar med många bulvaner eller om de rörliga bulvanerna inte drar duvor till sig så är det dags att byta taktik. Du kan minska på bulvanerna och plocka bort duvkarusellen. Du kan också lägga fällda duvor på marken med utbredda vingar eller på ett skaft så de ser ut att landa. I allmänhet fungerar bulvaner bättre på eftermiddagen än på morgonen.

För ringduvans del handlar jakten med bulvaner om att prova sig fram, så det är fritt fram att använda sin fantasi. Det är inte heller ovanligt att jägare använder lockpipa, även om vi inte har lika mycket erfarenheter av effekten på duvor som på sjöfåglar

Via skjutbanan till passet

Ringduvan är vår största duva, men är trots det ett litet mål för hagelgeväret. Framförhållningen, alltså svingen, ska sitta om det ska bli någon fällning. På längre håll och en duva som håller marschfart hamnar hagelsvärmen utan tillräcklig framförhållning ohjälpligt bakom.

Även om det är duvjakten som inleder säsongen så ska jakten inte vara träning. Det etiska och fällande skottet skapar man på skjutbanan. Där testar jägaren före jakten träffbilden för haglen för att veta säkert att den stämmer.

Duvjägare ska särskilt träna på lerduvor som kommer från sidan och flyger över med hög fart. I praktiken är variationerna stora på jakt och därför är compak sporting ett gott alternativ till exempelvis skeet. Det viktigaste är att öva koncentrerat och skjuta tillräckligt många skott.

Inte utan apportör

Den apporterande hunden är den viktigaste länken i kedjan för ett jaktsällskap som jagar duva. Efter en dålig träff kan fågeln landa långt ifrån och utan hund är det svårt att hitta ett så litet vilt i växtligheten. Även efter en bra träff kan det bli svårt att hitta fågeln om den faller rakt ner i ett bestånd med mjölkört eller i en plantering. Heta dagar och duvfjädrar innebär påfrestningar för hundens mun och apportören ska därför ha tillgång till friskt vatten att dricka.

Varmt väder påverkar också tillvaratagandet av bytet

Duvan är värdefull och ska hanteras med omsorg, från fällningen till grytan. Varma augustimorgnar och eftermiddagar innebär det här att duvan genast ska läggas i en viltpåse eller kylväska. Åtminstone i södra Finland lyckas hängningen bara i ett kylrum eftersom flugorna utgör en uppenbar olägenhet och i praktiken börjar köttet genast fördärvas om det inte kyls ner.

En duva räcker till en delikatessmiddag för en person. Vanligen tar man bara vara på bröstbitarna, men också hjärtat och levern är utsökt vildmat av bästa slag. Av benen kan man koka en såsbas eller en buljong. De inre organen ger också smak.