Rådjursjakten är en passion för mig, särskilt smygjakten på råbock. Här ges verkligen möjlighet att tänka efter flera gånger innan skottet går. Vilket djur ska fällas, vilken bock ska sparas för att föra sina gener vidare? Ofta avslutas jakten med en chans till skott, men med ett medvetet val att avstå. Båda scenarierna lämnar starka intryck, men i de fall där man väljer att fälla djuret, fördjupas minnet när man tar tillvara trofén.

Flera sätt

Man kan spara trofén som helskalle, eller genom att såga skallen på olika sätt. Är råbockstrofén särskilt stor kan det vara värt att få den bedömd för medalj – då lönar det sig att lämna skallen hel. Men om trofén främst är tänkt att pryda väggen, styrs valet av sågning helt av eget tycke och smak.

Det finns företag som erbjuder troféberedning, men med lite extra fritid är detta ett spännande projekt att göra själv.

Det finns jiggar att köpa alternativt tillverka själv som hjälper att få ett fint sågsnitt. Sågningen skall helst göras innan kokningen då kokningsprocessen gör kraniet väldigt sprött.

Det finns många metoder och tillämpningar vad gäller troféberedning, men följande tycker jag fungerar bra.

1. Flåning

Det första är att flå skinnet från kraniet – en vass kniv underlättar arbetet avsevärt. Här lönar det sig att ta bort fett, hinnor och köttrester. Vissa väljer även att ta ut ögonen.

Själv brukar jag hänga djuret med huvudet och skinnet på, för att sedan flå det. Flåningen av huvudet görs med fördel i samband med att djuret hänger. Jag lämnar ofta ögonen och lite köttrester kvar, i ärlighetens namn litet av lättja.

Det går utmärkt att frysa in ett flått kranium och vänta in bättre väder eller mer fritid.

2. Kokning – akta hornen

Jag har sett en del som använder sin vanliga potatiskastrull på spisen, men i mitt hushåll är doften av ”vildbuljong” inte särskilt populär. Därför använder jag en skild stor kastrull på gasgrillens kokplatta utomhus.

Tips: loppmarknader brukar vara fulla av billiga, avdankade kastruller som fungerar perfekt.

För att få kraniet riktigt rent kan man lägga några diskmaskinstabletter i kokvattnet.

Var försiktig med hornen eftersom den bruna färgen endast är ytlig, uppkommen av torkat blod, sav, kåda och smuts från grenar och mark. Om hornen kokas under vattnet finns stor risk att de bleks. Det går visserligen att färga dem i efterhand med till exempel kaffe eller färdiga medel från handeln, men det blir sällan lika bra som originalfärgen. Täck därför gärna hornen med folie under kokningen och se till att de hålls ovanför vattenytan.

Kokningstiden varierar beroende på djurets ålder och utomhustemperaturen. Yngre djur har mjukare skelett och kräver kortare tid, medan äldre bockar har hårdare ben och behöver mer. En bra riktlinje är 45 minuter till en timme, kraniet är klart när köttet lossnar lätt. Kokar man för länge finns risk att skallens delar separerar.

3. Tvättning- var igen försiktig med hornen

Det är nu som förarbetet visar sig, ju bättre rensning innan, desto mindre tvättarbete.

Jag använder högtryckstvätt. Jag placerar kraniet på en lastpall och håller det på plats med foten mot hornen. Stövlar och oömma kläder rekommenderas då det ofta sprutar mer än man tror, särskilt när kraniehålan blåses ur. Hjärnrester tenderar att skvätta förvånansvärt långt.

Undvik att stå för nära huset, särskilt varma dagar – den organiska doften utvecklas snabbt till något mindre angenämt. Har man gott om kråkor i området brukar de dock hjälpa till att städa upp.

Var också här försiktig med vattenstrålen mot hornen för att bevara färgen. När skallen är fri från kött och hinnor låter man den torka i ett varmt och välventilerat utrymme.

4. Kapning

Använd linjal eller rita med blyerts för att få en rak linje eller gå på frihand om man föredrar det. Hur som helst ska baksidan slipas senare, så det behöver inte bli helt perfekt.

Om man väljer att kapa kraniet efter kokningen är en vinkelslip med tunn kapskiva det bästa verktyget. Efter kokning är skelettet sprött och används en såg riskerar man flisning.

Kapa lugnt och metodiskt, man kan som bekant inte sätta tillbaka något som kapats bort.

En ovana bland finländska män är att ta bort splitterskyddet från vinkelkapen. Jag höjer ett varningens finger här. En snabb bildgoogling på ”angle grinder accidents” brukar räcka. Håll splitterskyddet på och använd både hörselskydd och skyddsglasögon.

5. Blekning

Om man inte behandlar skallen kommer den att gulna. Jag använder färdiga trofémedel från handeln – de fungerar utmärkt. Det går också att experimentera med hårblekningsmedel. Det verksamma ämnet är väteperoxid – ju starkare, desto bättre blekeffekt.

Använd skyddsglasögon, engångshandskar och se till att ha god ventilation. Man kan antingen pensla på lösningen direkt eller först täcka skallen med luddfritt papper och sedan hälla vätskan över. Sedan är det bara att låta det stå något dygn tills skallen har torkat och blekts. Är den fortfarande inte tillräckligt vit kan man upprepa behandlingen.

6. Slipning

Det går att göra för hand med sandpapper (grovlek 80) som fästs på en plan yta, till exempel med limspray på en melaminskiva.

Snabbast går det dock med en bandslip. En stadig hand behövs för att få en jämn och rak yta – ojämnheterna kommer att synas när kraniet monteras på skölden.

7. Montering

Sköldar kan man tillverka själv, men jag tycker att det finns tillräckligt snygga och prisvärda alternativ i handeln. Det finns även färdiga montagelösningar, exempelvis skruvar som sätts in i kraniet.

Själv brukar jag limma en träbit med epoxylim inuti kraniet. Se bara till att träbiten inte sticker ut utanför, lite finslipning krävs för att få en bra passning.

När limmet har härdat är det bara att skruva fast kraniet på skölden bakifrån, borra först ett hål med liten borr för att undvika att träbiten spricker.

En bonus med köpta sköldar är att, om man använder samma modell varje gång, sitter hålen alltid på samma plats. Det ger ett jämnt och stilrent intryck när flera skallar hänger bredvid varandra.