Med tro på framtiden
I bland verkar jägarna få vänta i evigheter. De ansöker om dispenser, och kvoter blir spikade, men sedan vänder överklagandena allting på ända. Under de senaste åren har mången björnjakt blivit liggande på förvaltningsrättens bord, innan passen ens har blivit utsedda.
I decennier har förvaltningen av björnstammen handlat om samarbete. Observationerna som har blivit insamlade under jakterna har utgjort en värdefull del av uppskattningen av stammen. Men när det blir stopp för jakten så blir det också färre observationer.
artikeln fortsätter
Björnarna blir fler för varje år som går. Enligt Naturresursinstitutet kan stammen till och med fördubblas till 2030. Det här innebär att jakten kan motiveras på ekologiska, sociala och ekonomiska grunder. Den kan inte längre ignoreras i det oändliga.
Ändringen av vargens skyddsstatus i EU visade att direktiven inte är huggna i sten. Därför bör björnen vara följande art vars skyddsstatus omprövas. När björnen utvidgar sitt utbredningsområde ökar mötena med människor och det blir vanligare med olyckor och skador. Då ökar också det politiska och förvaltningsmässiga trycket på förändringar.
Jägarna har nu en klar uppgift; vi ska fortsätta observera, aktivt anteckna observationerna och vara tydliga med skälen till att vi jagar. Efter hand som vi vet mer så ökar förhoppningsvis också allmänhetens förståelse, så vi slipper rundgången med överklaganden.
Ur viltförvaltningens synvinkel utgör den stamvårdande jakten inget hot utan ett verktyg för att reglera stammen och ha de negativa konsekvenserna under kontroll.
När den uppdaterade informationen, bestämmelserna och samarbetet fungerar som de ska så lufsar björnen lagligt i pass. Då finns det inte någon som vinner eller någon som förlorar, utan det handlar om att ansvaret ligger där som det ska ligga.