Dessutom tog vi reda på vilka faktorer som jägarna i de olika länderna sätter värde på när de väljer jaktmarker. En jämförelse av skillnaderna gentemot Finland får oss att fundera på utsikterna för framtiden.

I Danmark ersätts inte viltskadorna

I Danmark fungerar jakträtten som en kompensation för skadorna som klövdjuren orsakar, vilket betyder att det inte betalas ut några separata ersättningar.

Enligt en färsk dansk undersökning ligger medelpriset på arrenderad jaktmark så högt som 68 euro per hektar. I regel är priserna kring Köpenhamn högre än i de övriga delarna av landet. Jägarna väljer helst områden med varierande terräng, goda grannar och ett hållbart jakttryck.

Starka viltstammar och läget styr i Sverige

I Sverige betalar jägarna arrende för sina jaktmarker om inte skogsägaren själv deltar i jakten.

Markägaren kan få arrendeintäkter på mellan tio och fyrahundra kronor, det vill säga så mycket som 40 euro per hektar. Kring de sydsvenska städerna ligger arrendena högre eftersom det finns gott om vilt och vägförbindelserna är goda.

I Norge gäller ett system med ansökningar och lottning

I Norge delar myndigheterna ut jaktlicenserna utifrån arealen. Jakträtten och licenserna tillhör markägarna, som använder dem själva eller säljer dem.

I viltrika marker är priserna högre, men i Norge är vilttätheterna i det stora hela lägre än i södra Sverige och i Danmark.

I statsmarkerna är priserna fasta och utarrenderingen sker med ansökningar och lottning. Priset bildas av rätten att jaga vissa arter och därefter debiteras separat för köttet. I statsmarker (Statsskog) ligger grundavgiften för en fullvuxen kronhjort på cirka 317 euro. Till detta kommer ett kilopris som i det här fallet uppgår till cirka åtta euro.

I Estland är förändringar att vänta

I Estland är det miljöförvaltningen som beviljar jaktområdena för jaktföreningarna, avgiftsfritt för tio år. Jaktföreningarna är dock skyldiga att förhindra skador, som exempelvis bäverdammar.

Ösel och Dagö är de mest eftertraktade jaktområdena i Estland eftersom viltstammarna där är starka. I Estland finns det ingen myndighet som debiterar någon avgift för arrendet, men det händer att markägaren får viltkött som ersättning. Under de senaste åren har vi dock kunnat se en klar trend mot arrende i pengar, i synnerhet bland utländska fastighetsägare.

I Finland regionala skillnader och varierande betalningssätt

I vårt land har vi en hel flora av olika sätt att betala jaktarrendet. Det genomsnittliga arrendepriset är högst i Södra Tavastland där det ligger på 1,09 euro per hektar medan vi finner landets lägsta priser i Österbotten; 0,55 euro per hektar.

Ofta får markägaren den bästa ersättningen när han hör till jaktföreningen och får en del av arrendet som kött. I Finland består ersättningen oftast av älg- eller hjortkött, vilket är praktiskt med tanke på hur mycket avskjutningen och stammarna varierar. I somliga fall betalas arrendet i form av talkojobb.

Gjorda undersökningar pekar på ett starkt samband mellan avskjutningen och nyttan för markägaren. Det vill säga att ju fler fällningar desto större nytta för markägaren.

En smula överraskande så är det fortfarande rätt ovanligt med ersättningar i pengar, trots att det vore smidigt för markägare som bor långt borta i stan.

Markägaren har rätt till en rimlig ersättning för markerna som han arrenderar ut. Praxis i våra grannländer väcker därför frågor. Var går smärtgränsen och hur ser framtiden ut för arrenderandet av jaktmarker i vårt land?