Mårdhunden i Lappland: Från enstaka observationer till organiserad jakt

I april 1959 publicerades en artikel om mårdhunden (”Ussurian asukki Lapin kairoilla”) i publikationen Lapin Kairoilta ja Kalavesiltä. Aimo Komonen skriver i sin artikel om bekräftade observationer i Lappland och om artens historia och biologi. Läsarna ombads höra av sig om de skulle ha sett någon mårdhund.

Enligt artikeln gjordes den första kända observationen av en mårdhund i Lappland året 1949 när en jägare i Enontekis hade fällt ett märkligt djur som senare visade sig vara en mårdhund. De följande fällningarna inträffade 1950 och 1952 i Sodankylä. Bägge identifieringarna gjordes i Rovaniemi utifrån skinnet. Utöver de ovannämnda individerna finns det också uppgifter från 50-talet om individer i Kolari, Salla, Posio och Kemijärvi. Enligt artikeln skulle några mårdhundar ha hunnit vandra till norra Sverige ännu tidigare, åren 1945 och 1946, och i Kajanaland skulle de första tre mårdhundarna ha blivit fällda redan åren 1935-1939.

Men knappast har alla mårdhundar rapporterats som har blivit fällda, trots uppmaningen i tidningsartikeln; mårdhunden var ju fredad när publikationen gavs ut.

Enstaka långdistansvandrare

Med tanke på var och när mårdhunden sattes ut i Sovjetunionen så måste de första mårdhundarna som dök upp i Lappland ha varit långdistansvandrare. Under de senaste tio åren har vi med GPS-halsband kunnat följa med mårdhundarnas vandringar i norr. Enligt halsbanden vandrar en del av mårdhundarna väldigt långa sträckor i området med gles stam. I norr håller sig dessutom mårdhundarna med revir som i genomsnitt är större än i söder. Det här torde bero på faktorer som klimatet och tillgången på föda, men också på utsikterna att hitta en partner.

Norrut längs älvarna och till Sverige

I mitten av 70-talet var mårdhunden redan etablerad i mellersta och södra Finland, men i norr förblev stammen väldigt länge gles med enstaka fällningar. Vid millennieskiftet började vi innerst i Bottenviken se tecken på att stammen och antalet kullar ökade. Även på den svenska sidan gjordes observationer av kullar. Hos oss fortsatte utbredningen längs västgränsen norrut och utmed älvarna Kemijoki och Ounasjoki.

För grannen i väster var den första mårdhundskullen en väckarklocka, så svenskarna satte sig in i mårdhundsläget i södra Finland och utmaningarna som arten innebar.

Slutledningen blev att det måste förhindras att arten sprider sig till Sverige, och den får i synnerhet inte nå de bördiga landskapen i Sydsverige. Vid samma tid bredde mårdhunden ut sig i Danmark medan enstaka individer hade blivit observerade i Norge.

Svenskarna satsade på att göra resultat i stället för att diskutera och inledde ett samnordisk samarbete för att hindra mårdhunden från att sprida sig. Verksamheten beviljades LIFE-finansiering av EU och projektet MIRDINEC LIFE+ rullade igång 2010. Fångstmetoderna utvecklades och effektiverad jakt inleddes på bägge sidor om Torne älv. Norrmännen följde med läget och bidrog generöst till finansieringen.

Goda resultat

Efter LIFE-projektet fortsatte verksamheten för att hålla mårdhundarna på ett minimum. Enligt tillgängliga uppgifter för antalet avlivade mårdhundar kan vi se en tydlig nedgång sedan början av 2010-talet. Större delen av de mårdhundar som i dag påträffas i norra och östra Kajanaland, Koillismaa och (borde sydvästra Lappland räknas separat?) Lappland är enstaka individer. Det är inte bara jakten som hindrar mårdhundarna från att bli fler utan troligen också förhållandena i området och på sina håll eventuellt också rovdjuren.

Utan den effektiverade jakten skulle mårdhundarna sannolikt ha fortsatt till Sverige. Det nordiska mårdhundsprojektet visade att den vanliga föreställningen att det inte går att hejda mårdhundarna inte stämmer. Det är fullt möjligt att minska på dem, men det kräver samordning, engagemang, tid och pengar.

Har du mårdhundsminnen från 1900-talet? Berätta i kommentarerna!